I bubblan

Jag mår riktigt dåligt.
Denna gången hjälper inte medicinerna mot illamåendet som de gjorde förra gången. Mår konstant illa och är riktigt trött. Skulle helst vilja göra som igelkotten och gå i idé och vakna i april när alla cytostatikabehandlingarna är över. Jag är dessutom lite lik en igelkott tycker lillsessan när hon klappar mig på huvudet där jag fortfarande har mycket stubb kvar.

Fortfarande kan jag känna mig förvånad och förvirrad över att det är jag som har cancer...en liten bubbla jag lever i där liksom inga andra kommer in. I den där bubblan sitter jag och tittar ut på övrigas verklighet som rullar på med vardagliga ting, de som jag också brukade ha, då före knutjäveln kom...Jag vill också kunna klaga på att jag är förkyld, tv:n gått sönder, internet inte funkar mm. De där vanliga problemen som finns omkring oss och som förut tycktes stora, svåra och jobbiga. Numera har jag andra problem att brottas med men för er andra är de där vanliga problemen fortfarande svåra. Jag menar inte att de där vanliga svårigheterna inte ska få finnas, men just nu ter de sig onekligen som små för mig, ha tålamod med att jag inte alltid kan ge det jag brukar i förståelse mm. En dag står jag där igen med vardagliga svårigheter. Jag längtar dit.
I bubblan är jag ganska ensam, det är väl egentligen bara om man varit där själv som man kan förstå. Men ni är många som vill vara där för mig och det är jag så tacksam för. De här senaste dagarna har jag knappt orkat prata i telefon och jag hör att ni blir bekymrade men det blir bättre, det måste det bli. Imorgon är det sista dagen av det hitills värsta året i mitt liv. Jag ser fram emot den.