"Hur mår du"? en fråga ställd av omtanke och med värme och så svår att svara på.
1. Till de som vet att jag har bröstcancer blir mitt svar ofta. "Ganska ok", för det är en sammanfattning av att det går ganska hyfsat att leva i detta mardrömlika normaliserade liv.
2. Till de som inte vet, svarar jag "Inte så bra just nu" och det är lika sant som förra svaret. Om man inte känner till vad jag går genom så blir ju svaret "ganska ok" helt missvisande.
Hur mår jag då, egentligen....
Psykiskt: bättre än för 7 veckor sen men betydligt sämre än i somras. Kommer knappt ihåg hur det känns att "vara som vanligt", att vakna med en dag full av möjligheter, ork och glädje...Jag är fortfarande ledsen, arg, förbannad, sorglig för vad jag och mina nära och kära måste gå genom, tror inte att de känslorna kommer att försvinna. Men jag är så otroligt glad över all värme och omtanke som väller över oss :)
Efter operationen: såren läker men är inte helt ok, känseln är inte tillbaka överallt och på en del ställen är känseln fortfarande ömt som om jag har ett blåmärke där. Svullnaden är mindre men fortfarande tydlig. Armen har full rörlighet men jag blir fort trött. Och ja, det är skillnad i storleken, kirurgen tog ju bort ca 6 cm: knutjävlarna och bröstvävnad med god marginal runtom.
PICCline: känns mindre och mindre. Bandagen kliar en del men de är inte i vägen. Har lite blåmärken där de satte in den men det gör inte ont. Jobbigast med picclinen är väl mest känslan av att ha en halvmeter plastkateter i kroppen.
Cytostatikan: den värsta delen. Att ta hissen upp till Onkologen på plan 4 känns overkligt, är det verkligen jag som ska dit? Det är en lång korridor med behandlingsrum, hur många vet jag inte men det står Rum 14 precis i början av korridoren. 3-8 sängar/rum, alla patienter som ligger där får cytostatika, alla har cancer....En del är mycket sjuka, några kommer inte att bli friska och så ligger det såna som jag där behandlingen är en extra säkerhet för att ta bort de cancerceller som eventuellt kan finnas kvar men cancern i sig är bortopererad. Vi ligger bredvid varandra, vi som ser hyfsat pigga ut, vi som kan gå själv till plan 4 och kan gå därifrån när vi är klara, vi som kan åka hem till våra familjer, vi som räknas ha en god prognos att överleva cancern, vi som är lyckligt lottade i denna sjukdom, än så länge för den är lömsk den jäveln, det har jag hela tiden i bakhuvudet. Jag är så tacksam för att Onkologen finns, det jag får där är viktigt för att överleva och besegra cancern, utan den hade jag förmodligen fått tillbaka cancern och dött så småningom av den. Nu ger Onkologen mig möjligheten att leva i många år till. Cytostatikan är numera noga uträknad individuellt för varje patient, läkarna räknar ut hur mycket man får beroende på varje patients kvadratmeter kroppsyta. Tack forskningen för att behandlingen går framåt.
Biverkningar av cytostatikan och övrig medicin: Först nu känner jag mig sjuk. Jag är torr i munnen, jag mår illa men inte hela tiden, tröttheten är värst. Idag lämnade jag lillskruttan i skolan, en promenad på ca 3 minuter. Väl hemma igen sov jag i 3 timmar, helt utmattad. Det känns som om jag har betongklumpar i benen, jag orkar ta mig uppför halva trappan sen måste jag vila. De har 3 halvtrappor upp till fritids....det har jag aldrig tänkt på förut. Håret kommer att trilla av. Jag kommer att få sämre blodvärde, minskade antal vita blodkroppar, och därmed bli mer infektionskänslig (handsprit finns numera alltid i fickan) och sen kan det naturligtvis komma en massa mer biverkningar som jag inte har läst om ännu, tänker att om jag känner något mer så kollar jag mer på bipacksedlarna.
Så, hur mår jag då? Ganska ok, trots allt....
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar