måndag 29 oktober 2012

En "fixardag"

Imorgon är det dags för operation och en del ska fixas innan dess. Nej, det är ingen som säger att det MÅSTE fixas men jag känner att jag vill göra det, passa på nu innan jag hindras, i alla fall tillfälligt, av operationsärr, 2 st, som stramar och tar emot.
Det är en del att tänka på inför operationen. Ikväll ska jag duscha med ett speciellt tvål/schampo så att jag blir desinfekterad, sen är det ren handduk, renbäddat i sängen och ren pyjamas som gäller. Imorgon bitti är det dags igen med samma procedur och sen ingen deo, inget smink, inga krämer, inga smycken, inget nagellack. dvs helt kliniskt rentvättad. Äta får jag göra senast 24 och dricka senast 06.00 och bara 2 glas vätska. Sen har jag tid kl 9 för att bli lite "radioaktiv" i bröstet och sen är det bara att vänta tills det är min tur någon gång efter lunch, ja dvs för de som får äta lunch, jag ska ju fasta...Under väntan blir det nog en del läsning och eftersom de varnar för stölder ska jag sticka och köpa en billig bok på Emmaus lite senare.
Så hittills har jag bäddat med rena lakan, satt på en maskin tvätt och bytt handukar. Jag har oxå hunnit med frukost till mig och yngsta prinsessan (de äldsta sover fortfarande, det är ju höstlov:)) Vilken tur att vi ställde tillbaka klockan igår, man får ju liksom en extra timme på så sätt och det behövs idag.
Jag har aldrig blivit sövd förut och jag erkänner att jag tycker det är skrämmande. Att tappa kontrollen över att vara vaken eller sova, allt styrs av narkosläkaren, rädslan över att kanske inte vakna igen finns oxå där:(

I eftermiddag kommer några vänner till oss för att leka och prata en stund. Ser fram emot det :) Det kommer att skingra tankarna en stund.

lördag 27 oktober 2012

Vad säger man?

Har ni tänkt på hur ofta man säger "Hej, hur e det?", "Hej, allt väl?", "Hej, e allt bra?" när man träffar någon?
Den senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket på det.
Egentligen är den som frågar inte alls intresserad av hur man mår men det ingår liksom i hälsningsfrasen. Det blir lite komplicerat när man då möter någon som verkligen inte mår bra. Jag KAN inte svara "Bra!" för jag mår inte bra, jag mår skitdåligt. Jag har ställt frågan tillbaka om de verkligen är intresserade av att veta och några har faktiskt sagt nej, och det är helt ok för min del. Andra har sagt att de visst vill veta och har ju ganska omgående förstått att det är något som inte är bra. Jag har även lärt mig att "glida förbi" frågan (som ju då egentligen inte är en fråga) och några gånger har jag sagt att det inte är så bra men att jag inte vill prata om det just nu och sen har jag snabbt ställt en fråga om något. Det fungerar också.
Problemet är att jag numera hoppas att jag inte ska träffa någon som jag känner när jag är ex i affären, allt för att undvika den där frågan...
Vad säger man då till någon som säger att "jag mår skitdåligt, jag har fått bröstcancer! Jag kan bara svara för mig själv men man behöver faktiskt inte säga så mycket, det viktigaste är att man inte drar sig undan, vänder bort huvudet när man ser mig, inte alls vågar höra av sig eller slutar höra av sig när man vanligtvis har mycket kontakt. Det behövs ibland bara en hand på min arm, en blick, en kram, ett "jag hörde var som hänt", ett sms då och då, ett mejl, ett meddelande på facebook, ett vykort, ett samtal eller ett besök. För jag vet att du vet och du vet att jag vet och det behövs inte så många ord...
...och snälla, säg bara "Hej!" om du inte vill veta hur jag mår.

Ikväll har vi varit på en tidig Halloweenmiddag hos goda vänner. Vi åt god mat, barnen lekte och vi pratade. När vi gick fick jag en kram och ett "vi tänker på dig", alldeles lagom en kväll som denna, en kväll där jag stundtals bara njöt av en trevlig kväll, där knutjäveln fick stå tillbaka en stund.
Tack Anette och Mats :)

fredag 26 oktober 2012

11 dagar med cancer...

...och det finns stunder där livet är som vanligt, nästan, när jag glömmer en kort stund, när inte tankarna upptas ständigt av cancerdunkandet....
...det finns stunder där jag känner mig glad, och sen dyker jag djupt ner i det svarta hålet igen, för att envist kravla mig upp igen...
...det finns stunder där jag gråter men stunderna utan gråt är fler...
...det finns stunder när jag är så trött, så trött eftersom jag sover så dåligt och fortfarande inte har någon aptit...
...det finns stunder där jag känner mig ensam trots att jag har en jättefin familj som ständigt finns omkring mig och massor av vänner som bryr sig om vilket är oerhört betydelsefullt. Värmen omkring mig är värdefull <3

Läkaren som ska operera mig ringde idag, de är väldigt omtänksamma:) Hon hade fått svaren på de extra proverna de tog på ett annat ställe i bröstet i onsdags och det var normalt, ingen annan vävnad än det som ska finnas där, inga cancerceller!!! tjoho Det innebär att de bara tar bort det område där knutjäveln är, inte hela bröstet.

Igår köpte jag öppningsbar sportbh, det ska jag ha på dygnet runt i 8 veckor, den måste sitta åt ordentligt eftersom den fungerar som ett förband efter operationen. Jag gick till Twilfit och blev glatt välkomnad:
- Hej och välkommen! Vad kan jag hjälpa dig med?
- Hej, jag behöver en sportbh, öppningsbar.
- Ja, de har vi här. Den är den bästa som finns, sitter bra och formar brösten. Vilken färg tänker du dig?
- Tja, jag behöver 2 så jag vill ha en svart och en vit.
- 2! ok
- Ja, jag ska ha den på dygnet runt i 8 veckor efter en operation så jag tänker att jag vill kunna byta.
Hon tittar på mig. Jag har en lite tight t-shirt på och hon säger frågande:
- Ska du göra en bröstförminskning? (Haha, nog första gången någon tänkt att mina bröst är för stora)
- Nja, bara ena bröstet blir mindre....jag har bröstcancer...
- Oj, vad tråkigt!
Jag gav henne nog en mindre chock, tror inte hon kommer att fråga fler kunder men en bra hjälp med att prova ut rätt storlek fick jag :) 

Tack Malin, för en trevlig lunch idag :)

onsdag 24 oktober 2012

Läkarbesök

Det första försöket på Bröstmottagningen är avklarat :) skönt att träffa läkare och sköterskor som vet vad de pratar om, som är extra noggranna och omtänksamma. I receptionen betalade jag 180 kr,
"Har du högkostnadskort?"
"Nej"
"Då får du ett av mig, när du betalt 1100 kr är det gratis"
Ok, att vara sjuk och behöva operationer, strålning och annan medicin är dyrt, tur att jag bor i Sverige...
Det är, enligt, läkaren, en liten tumör. 16 mm. De opererar bort knutjäveln på tisdag och tar bort med god marginal runt om. De tittar även efter vilken portvaktströskel som hör till knutjävlen och tar bort den och några fler (ca 4st) och tittar i mikroskop efter cancerceller. Om det inte är någon cancer i de lymfkörtlarna så är det jättebra men om de hittar cancer även där så tar de bort så många lymfkörtlar som det behövs. När jag vaknar efter operationen vet jag direkt om de hittat cancer i lymfkörtlarna eftersom man får ett dränage som ska leda bort vätska om det är många som opererats bort. Eftersom jag är APC reistent kommer jag att få ta (själv) blodförtunnande sprutor 4 veckor som minskar risken för blodproppar. Sen tar det 2 veckor av ovisshet och väntan innan jag får reda på vilken sorts cancer det är. Strålning blir det oavsett provsvar men kanske kan jag slippa cellgifter, kanske måste jag äta hormontabletter i flera år, kanske antikroppsbehandling, tja, ni ser att det är bara att vänta. När läkaren undersökte bröstet kände han att det var lite mer kompakt på övre bröstet. Han skickade ner mig på ultraljud och provtagning. Röntgenläkaren hittade bara vanlig bröst/fettvävnad och även proven visade detsamma när den läkaren tittade i mikroskopet. Överläkaren var inne och tryckte in en spruta och "grävde" runt men sa att det kändes mjukt och normalt. Proverna ska ändå analyseras så att de kan hitta ev. kluriga cancerceller som gömmer sig. Jag får svar på fredag. OM det är cancer även där måste de tar bort hela bröstet men jag hoppas innerligt att det är normalt.
Nu planerar jag fram tills tisdag. Känns skönt att knutjäveln ska bort :)

Älskade ungar!

Jag har sovit inatt :) Kanske beror det på att min yngsta syster var här och tiden flög iväg och plötsligt var det mitt i natten. Somnade vid 1 och sov tills klockan ringde, härligt!

Idag ska jag träffa läkaren på Bröstmottagningen för första gången. Han är kirurg och ska förklara operationen och allt annat däromkring. Det känns skönt att det är igång. Den senaste veckan har jag (vi) befunnit oss i en slags bubbla där allt är ovisst, frågorna är många och svaren få.

En sak som är svår med att jag är sjuk är mina barn. Att mina älskade ungar ska behöva gå genom något sånt här gör mig förtvivlad. Jag märker att de är oroliga och de uttrycker det på olika sätt. Min yngsta lilla prinsessa leker ofta sjukhus och att något av gosedjuren är sjuka, att bearbeta svårigheter i leken är bra. Med de äldsta barnen kan jag förklara på ett helt annat sätt och de kan även leta information på egen hand (vilket inte alltid är så bra med ex bloggar där det slutar med ett dödsfall), jag är orolig för att de håller inne med sina känslor och tankar för att inte göra mig ledsen. Jag har sagt att de inte behöver vara det, jag är deras mamma med eller utan cancer. Att kunna skratta mitt i allt elände är viktigt och livet rullar på utan förminskad hastighet och jag vill att de ska hänga med i livets race, sen måste vi göra några oplanerade hastighetssänkningar och stopp men livet rullar på...
Älskar er alla tre ofantligt mycket, finast i världen för mig!

måndag 22 oktober 2012

Fånga dagen!

Idag har det varit en ganska bra dag. För bara några dagar sen trodde jag att jag aldrig skulle sluta gråta men på något sätt så tar tårarna slut. Ångesten och rädslan ersätts stundtals av en "ok, nu är det såhär och jag kan inte göra något åt det, gör det bästa av det som går"-känsla.

För några år sen fick jag mig en tankeställare. Jag tyckte det var jobbigt när barnen blev förkylda, hade ont i halsen, magsjuka och feber usch va trist MEN varje dag cyklade jag förbi ett hus där det bor en familj som hade ett mycket sjukt barn....HUR kunde jag klaga och gnälla över bagateller när deras barn kunde dö, de var glada när barnet kunde sitta upp och leka efter cellgifterna och jag, jag klagade när mina "lät" för mycket....Jag bestämde mig då för att leva i nuet. Jag ville inte riskera att titta tillbaka på mitt liv och ångra att jag inte tagit tillvara på livet med familj och vänner. Livet är, trots att vi ibland tror att vi är odödliga, begränsat för oss alla. Jag är så tacksam över att jag tog det beslutet...Naturligtvis tycker jag fortfarande att det är tråkigt att städa, diska, tvätta och stryka och visst tar det skruv när barnen lämnar sina saker överallt MEN jag tjatar och gnatar bara en bråkdel av vad jag gjorde för några år sen och jag mår bra av det.

Vi har ett ordspråk, skrivet på kinesiska men det blir väl lite svårt att läsa så ni får översättningen:
"Lev i nuet. Eftersom du inte kan förändra det förflutna och framtiden kan du inte kontrollera"

Fånga dagen mina vänner, Fånga dagen!

söndag 21 oktober 2012

Min sjukhistoria

Jag vaknar återigen kl 5, vanligtvis somnar jag snabbt om men nu är det omöjligt. Cancertankar snurrar runt och efter 45 minuter går jag ner och lägger mig i soffan. Dr Phil på sjuan...slumrar till en stund innan övriga familjen vaknar.
Jag åker ner till jobb och avslutar en del saker, jag kommer inte att jobba på ett tag nu. Jag orkar inte möta alla problem som jag vet dyker upp. Problem som för mig är bagateller jämfört med knutjäveln men som såklart fortfarande är problem för mina kollegor och hur ska jag som chef kunna vara förstående och stöttande och fixande när jag knappt klarar av mig själv? Bättre att inte vara där. 1 vecka kan jag vara sjuk sen hoppas jag på sjukskrivning och får jag inte det så har jag komptimmar och semester att plocka ut.

Sjukskrivning, låter märligt.
Jag har jobbat sen 1989 och har sammanlagt varit sjuk i influensa för 15 1/2 år sen, ryggskott för 12 år sen och en och annan halsfluss och magsjuka typ 3 eller 4 gånger och där är min sjukhistoria.
Jag har vistats på sjukhus 3 gånger: när jag var 10 år och hade fått en tennisboll i ögat och vid 2 förlossningar, that´s it!
Jag har 3 barn:
Äldsta dottern (18) var inlagd när hon var 4 månader för falsk krupp, hon bröt ett ben i foten när hon var 4 år, har haft öroninflammation1 gång, halsfluss 5 gånger och blivit röntgad i nacken efter en karusellolycka i somras...
Sonen (15)  har ramlat och slagit hål i pannan när han var 2 år och förra hösten slog han i huvudet när han ramlade på gympan i skolan...
Yngsta dottern (7) har haft ett sår som inte ville läka som distriktsköterskan hjälpte till med...
Nu kommer jag (vi) att bli betydligt mer bekanta med sjukvården, en bekantskap jag helst varit utan.

Nerräkningen har börjat. Två dagar tills läkarbesöket på onsdag. Jag blir iskall när jag tänker på det, rädd, livrädd och rädd igen. Jag kan inte planera längre än tills dess, det är inte längre jag som har kontrollen, det har knutjäveln, än så länge.......

lördag 20 oktober 2012

Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.
 
(Alf Henrikson)
 
 

En lördag

Yngsta prinsessan har sovit tätt intill mig hela natten. Jag vaknar kl 5, är kass i magen, kl 6 ligger jag i sängen igen, vaknar 7.45. Cancer är det första jag tänker på. Tittar mig i spegeln, ser jag likadan ut som vanligt? Hur ser cancer ut? Syns det verkligen inte? Nej, det syns inget, utanpå....

Sonen vaknar och är klar kl 11, dags att handla vinterjacka. Vi kör till Entre, ett köpcentrum i Malmö, jag kör ner i garaget och går uppför en uppgång jag aldrig använt förut och där står Bröstcancerföreningen...Jag köper 2 skyddsänglar, de som står där försöker förklara hur viktigt det är med forskning och säger att det är många som får diagnosen varje dag....jag säger att jag förstår, att jag fick diagnosen i tisdags....jag får en kram och ett visitkort "Ring när du behöver prata"....jag kommer att ringa, tack!
Sonen hittar både jacka, jeans och 2 t-shirts :)
På eftermiddagen träffar jag och mina döttrar min syster och systerson och leker på Leos lekland i 4 timmar, min mamma kommer och fikar och pratar en stund. Skönt att träffas och vara tillsammans en stund.
En ganska vanlig lördag....min första med cancer...

fredag 19 oktober 2012

Livet rullar på

Väckarklockan ringer, men jag är redan vaken
Barnen ska vakna och frukost ska fixas, men jag är inte hungrig
De 2 äldsta cyklar till skolan och jag följer den yngsta, men jag har gråten i halsen
Jag kommer hem igen och det är som vanligt smulor i soffan, men jag försöker samla mig för jag ska snart gå och jobba
Jag möter vaktmästaren som glatt säger "hej" och sen frågar "allt väl"? men jag frågar om han verkligen vill ha ett ärligt svar på den frågan. Han tvekar och säger "neej"
Jag möter glada föräldrar och barn som förväntansfulla ska träffas under ett par timmar, jag ler och pratar som vanligt, men det är bara en fasad och jag orkar knappt hålla den uppe
Strax efter 12 är jag hemma igen, tänker att jag borde väl äta något men har ingen aptit
Hämtar lillskruttan på fritids, hon skuttar glatt emot mig, hon har tappat en tand. Vi skrattar tillsammans och för ett kort ögonblick glömmer jag knutjäveln.
Jag träffar en vän, vars dotter haft cancer och pratar en stund med honom, skönt att prata med någon som varit där och förstår den där rädslan som genomsyrar allt och då måste det vara 1000 gånger värre när ens barn ska gå genom något sånt här helvete. Barnen leker en stund i det vackra höstvädret och vi pratar om vanliga saker som ex studsmattan och när vi brukar plocka in den, men ständigt dunkar det cancer, cancer, cancer i huvudet
Jag gör pizza till kvällsmat och maken hämtar pepsi som jag älskar, men jag kan inte dricka något
Jag ringer min syster och pratar en stund, nästan inga tårar bara några få som nog inte märks så mycket genom telefonen
Livet rullar på som vanligt och samtidigt är ingenting som vanligt.....jag har hamnat i helvetet och där trodde jag inte att jag skulle hamna.....ingen borde hamna här...någonsin

Livet kraschar

I tisdags fick jag beskedet, bröstcancer.
Efter att ha upptäckt en knuta i höger bröst och varit hos läkaren på vårdcentralen två gånger, dock inte samma, fick jag en remiss till mammografi. I torsdags förra veckan var jag där, det tog nästan 1 1/2 timme och jag förstod väl redan då att det inte såg bra ut. Det läkaren sa, eller kanske inte sa, fick mig att bli mycket orolig. I måndags ringde en läkare från vårdcentralen och sa att hon fått svaren på mammografin och att man inte kunde se vad det var på bilderna så hon skulle skicka en remiss till Bröstmottagningen. Snabbt googlade jag och läste "Man skickar ingen remiss till Bröstmottagningen om man inte misstäcker malingt". Tisdag eftermiddag ringde läkaren igen, hon hade fått svaren från proverna de tog och hon ville att jag skulle komma dit. Jag sa att jag antar att det inte var något positivt hon skulle berätta och det bekräftade hon. 16.30 fick jag då svaret att de hittat cancerceller i knutan. Världen stannade ett tag och det är så svårt att ta in och förstå. Detta drabbar ju bara "andra" men nu är den "andra" jag. På torsdagar har de bröstkonferens och diskuterar patienterna och nu är jag en av dem.....De ringer efter konferensen, förmodligen i början av nästa vecka för att gå vidare och se vad det är för sorts cancer och om den har spridit sig.

Allt är Nattsvart nu och jag tror det värsta, det kommer att vara den värsta obotbara cancern och den har spridit sig, jag kommer att dö. Mina barn mister sin mamma alldeles för tidigt.

Jag har bestämt mig för att bara göra saker jag tycker är roliga och göra det som får mig att må bra. Om min tid är begränsad ska jag leva fullt ut.