söndag 25 november 2018

Jag ser slutet eller är det början eller helt enkelt fortsättningen?

I tisdags blev jag opererad! Bort äggstockar och äggledare!
Det har varit en lång väntan på att mitt blodtryck skulle gå ner och sen fick jag en operationstid precis innan vi skulle på semester till Hongkong så det funkade inte så bra.
Men nu var det alltså dags. Maken körde mig in till Lund och kl 8 var jag på plats, Kvinnokliniken avd 49, där min kära äldsta dotter arbetar :) Hennes kollegor tog hand om mig och strax före kl13 låg jag på operationsbordet. Nervös för narkosen, rädd för att inte vakna igen men de var så lugna och då blev jag också lugn. Strax efter tre vaknade jag, oj vad det är svårt att hålla sig vaken, jag kämpade och de ville att jag skulle ta djupa andetag för att syresättningen var lite låg. Efter ett tag kunde jag hålla mig vaken lite längre stunder och vid halv sju kom transporten och körde mig tillbaka till avdelningen och vem mötte inte upp där om inte kära dottern! En stor kram innan jag kördes in på rum 8. Jag fick lite att äta och provade att sitta upp i fåtöljen, det var så gott med lite smörgås och Proviva Jordgubb. Nattsköterskan gav order om en promenad i korridoren så då kunde jag passa på att krama om dottern igen.
Operatören berättade att allt hade gått bra på operationen som tagit 55 min, det ser fint ut överallt i buken men hon hade som alltid skickat vävnadsprover för analys, får besked om 3-4 veckor. Nu kan jag i alla fall inte få äggstockscancer.

Det känns bra, jag är trött, öm och lite stel men vet ni vad, jag som har haft så ont i mina knän i flera månader har inte ont längre! Sedan april 2013 har jag fått en Zoladexspruta varje månad och ätit Anastrozole för att minska risken för återfall. Sedan september 2014 har jag också ätit tabletter mot benskörhet (som är en biverkning av de andra två medicinerna). Biverkningarna har varit (är) stela och onda leder och smärtan har förflyttat sig i kroppen. När det varit som värst har jag knappt kunnat resa mig och jag har stapplat fram och fått hålla mig i saker, att gå nerför trappor har varit svårt och att springa omöjligt. När jag har gått lite längre så har jag haft ont i flera dagar efteråt och tro mig jag har provat på att hålla fast vid träningen men smärtan har varit för stor. Lägg sedan till kognitiva svårigheter, inlärningsproblem, koncentrationsproblem mm så förstår man ju snabbt att det inte är direkt hallonsaft i de där medicinerna. Men nu så slipper jag Zoladexsprutan!!!! Och det är 7 månader kvar innan jag slutar med medicinen mot benskörhet (den kan man äta max 5 år för den skadar andra organ i kroppen.....) och april 2021 äter jag sista Anastrozolen.
Känns bra.

Åh så gott!!!

Lite extra VIP av dottern❤