Femårskontroll

Det kom ett brev från Region Skåne. (får alltid ont i magen då). Det är en kallelse till Onkologen i Lund för femårskontroll!
För fem år sedan, när jag började med den endokrina behandlingen så var planen 5 år med sprutor och tabletter. Jag kommer ihåg att jag räknade ut att jag skulle vara färdigbehandlad april 2018. Det kändes som en evighet. Nu är vi snart där!
Det är inte alla som får en sån här kallelse, inte alla som lever tills femårsdagen och jag är glad att jag finns här och kan på den. Jag är lite nervös. Ska jag fortsätta behandlingen, det pratas ju om att återfallen ökar när medicineringen slutar och att rekommendationen börjar bli att den endokrina behandlingen ska vara i 10 år. Jag kan äta tabletterna länge, bara för att slippa återfall sen är det ju inge kul med alla biverkningarna men hellre det är risken att dö vid ett återfall. Sen kan jag ju ha otur och få tillbaka cancern igen, eller får en helt annan sort men kan jag förhindra/förhala det med en liten vit tablett varje kväll så gör jag det. Jag har många frågor till Onkologen så jag hoppas jag får mer än 5 minuter.
Det är lite läskigt med femårsdagen också, för vad händer sedan.....jag vet att den goda prognosen minskar och att de 90 % som statistiken säger överlever 5 år, den blir mindre vid 10 år, 83,5% (siffror från 2014). 60 % av de som får återfall får det de första 5 åren men det lämnar ändå 40 % att få det senare, förhoppningsvis minskar de siffrorna med längre behandling. Men det är bara siffror. Så nu håller jag tummarna för att jag får vara frisk länge till.

En födelsedag!

Hon är strålande glad, min lilla prinsessa som idag fyller 13 år, en tonåring i huset igen :) Hon har sett fram emot födelsedagen och försökt sig på att gissa vad det kommer att finnas i paketen. Detta är första gången på alla år som vi inte varit alla i familjen och firat och hon är lite ledsen för det. Hon vill gärna ha sina syskon här (alltid). Prinsessan vill att vi sjunger en annan födelsedagssång på morgonen och sen ska vi sjunga den vanliga på kvällen när storasyster och hennes sambo kommer. Hon vill ha hälften av paketen på morgonen och resten på kvällen. Nya traditioner håller på att bildas. Storebror har skickat konfettisms från London och hon är lycklig.
Som alltid denna dagen gläds jag med henne men jag fylls även av vemod över de frågor som hon har slutat ställa för länge sedan, jag kan inte ge henne de svaren hon söker, jag kan inte berätta om hur det var när hon föddes.
Den dagen som ett barn föds ska vara fylld av glädje men om man som förälder måste lämna sitt nyfödda barn och att barnet därmed mister sin biologiska familj och historia och möjligheten att få veta var man kommer ifrån, hur blir den dagen då?
För oss var det lyckan att hon föddes då, vi får ta del av hela henne, en underbar flicka som ger så mycket glädje och lycka, jag tänker att även för henne var det en lyckans dag samtidigt som det blev en sorgens dag och något som kommer att följa henne hela livet och för hennes föräldrar i Kina har vi ingen aning hur dagen känns, vi vet ju inte varför hon blev lämnad men jag hoppas att vi på något sätt kan få möjlighet att möta dem någon gång i framtiden för att tacka dem för denna gåva som deras dotter blev till oss.