fredag 18 januari 2013

Halvvägs

Igår fick jag min tredje behandling med FEC, den tredje och sista. De följande tre behandlingarna är med en annan cytostatika.
Så nu har jag nått toppen av uppförsbacken som var ganska brant den 5/12. Jag står nu högst upp och kan titta bakåt och konstatera att det har varit jobbigt, speciellt förra omgången då jag var så dålig i mer än en vecka, illamående och en förlamande trötthet, hårtappandet, slemhinnor och hud som är torr, halsbränna, huvudvärk, dåliga värden mm. MEN det är värt det 100 miljoner om, allt för att få bort de ev.cancerceller som finns kvar.
Nu är det lättare att se framåt, slutet i tunneln, den 7/2 startar nerförsbacken. Kommande gånger ska cellerna angripas från ytterligare håll så att det blir svårt för en enda elak cancercell att komma undan. Det blir nya biverkningar men det får jag ta då.

Jag mår faktiskt överraskande bra. Trött, javisst, jag har sovit flera timmar idag men varit vaken fler. Jag orkade t.om ta en kort promenad när jag lämnat dottern i skolan imorse. Jag fick mer medicin igår och en hel påse koksaltlösning och så var mina värden normala, tror att det bidrar till att jag mår bättre. Hoppas bara att det håller i sig. Jag ska börja med immunförsvarshöjande sprutor på söndag och en vecka framåt. De ska hjälpa de vita blodkropparna så att de återbildas snabbare, det blir ofta skelettvärk av sprutorna eftersom blodkropparna bildas väldigt snabbt. Normala värden är kring 7 och med sprutorna kan det bli upp emot 40, ju högre desto med värk om jag förstod det rätt. Men det ska förhoppningsvis gå att hålla smärtan borta med Alvedon.

Sonen kom hem i em och började baka kladdkaka, gott med oplanerad fika :) Han var med sin syster igår på öppet hus på gymnasiet och har väl i princip bestämt vilket program han ska söka till. Han är, precis som sin storasyster, mycket intresserad av musik och både spelar gitarr och sjunger. Han har sitt rum i källaren men det hörs upp i vardagsrummet när han sätter igång med att spela:)

Äldsta dottern är redan iväg på fredagsroligheter. Det brukar bli ganska så sena nätter (ca 3.30) och jag har svårt för att sova ordentligt innan hon sätter nyckeln i låset. Oräkneliga är de nätter jag har hämtat henne men hon tycker själv nu att det är onödigt och vill ta sig hem själv. Åh, vad det är svårt att släppa henne, min "lilla" snart 19-åring. Visst var jag likadan i hennes ålder, jag tyckte att jag var vuxen och klarade allt, inget kunde väl hända mig??? Jag förstår henne absolut men varför måste man vara mamma själv innan man förstår hur orolig man är att det ska hända ens barn något, oavsett vilken ålder barnet har. I måndags hade maken köpt ett överfallslarm till henne och idag sa hon att antingen kommer hon hem med 00.15-bussen eller så sover hon över:) Härligt, då vet jag att det blir en natt med sammanhängande sömn och att hon är trygg med sina kompisar. Och jag erkänner, jag är en "helikoptermamma", vill liksom helst sväva över barnen och kolla så att allt är bra med dem.

Nu ska jag gå och leka med lego Friends med yngsta prinsessan!


6 kommentarer:

  1. Fullständigt normalt att vara en helikoptermamma! Gillar mannens initiativ, har hon med larmet? Skönt att du mår bättre. Tänk vad pigg du kommer att vara när vi ska ses,kram

    SvaraRadera
  2. Vad härligt att höra att du mår relativt bra;) Det tycker vi om och det är du värd:) Visst är det konstigt att man måste bli mamma innan man förstår sin mamma hihi . Larm är bra kan det vara så att pappa är mer orolig än mamma;) kram Maria

    SvaraRadera
  3. Tack:)
    Nja, jag tror nog att maken vill hjälpa till att lugna mig litegrann om det nu går <3
    Kram

    SvaraRadera
  4. Är fortsatt imponerad av din styrka och målinriktning, Karin! Men det finns ju inget annat när man vill bli frisk både för sig själv och sin familj, inte sant?! Glad att du nu kan se ljuset! Hoppas att vi ses snart! Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej Eva, det finns varken val eller annan väg att gå trots att jag skulle önska det. Kram

      Radera