Att hantera det svåra

Jag vaknade glad och utvilad. Tankarna igår på lite shopping hade visst en uppiggande effekt:) Först till distriktsköterskan för omläggning av picclinen. Jag cyklade dit, fixar inte uppförsbackar men det är absolut en framgång att orka cykla.
Kl. 10 stod jag utanför Mobilia, det var jag och två andra kvinnor i leksaksaffären. Jag hittade både lego och lite andra roliga saker. Nöjd gick jag vidare till affär nummer två för att handla present till min syster som fyller år på söndag. Sista stoppet blev Malmborgs, lite godis att hänga i granen på lillsessans kalas och sonens favoritlimpa som var på extrapris:) Härligt att göra normala saker i 50 minuter.

SEN ringde telefonen. "Hej, det är från onkologen, proverna du tog igår visar att de vita blodkropparna och de neutrofila har gått ner. Läkaren vill att du tar nya imorgon"! Va 17 ska det aldrig vara bra? Ett sånt här samtal tar musten ur mig. Jag har inte orkat göra så mycket mer än att titta på tv resten av dagen. Jag som fick ett litet hopp om att kunna gå på Disney on ice på lördag, vill så gärna göra något roligt med lillsessan, min syster och systerson. Med dessa låga värden vågar jag inte utsätta mig för det:(

Att ständigt utsättas för negativa besked gör mig oerhört trött och ledsen och arg. Känslorna är som en berg och dalbana (och jag gillar inte karuseller), jag har inte kontrollen över något och det är svårt för mig som i vanliga fall alltid har kontroll över det mesta.
Hur man hanterar svårigheter är olika men man går alltid genom 4 olika faser, oavsett vad som händer. Chokfasen, Reaktionsfasen, Bearbetningsfasen, Nyorienteringsfasen. Enkelt beskrivit:
Du ska hämta din cykel men kan inte hitta den där du ställde den. Du börjar leta, blir upprörd, undrar om du letar på fel ställe, frågar om någon sett din cykel, kan inte riktigt förstå att din cykel är borta (chockfasen).
Nu blir du arg, sparkar på en sten, ringer polisen och anmäler stölden, berättar om stölden för några som du känner (Reaktionsfasen).
Du tänker genom allt som hänt, anmäler till försäkringsbolaget och inser att du inte får tillbaka din cykel, du pratar med fler som du känner (Bearbetningsfasen).
Du köper en ny cykel och dubbla lås och fortsätter cykla till jobbet (Nyorienteringsfasen)

När det är tex en cykelstöld så tar kanske alla faserna en vecka sen är det klart. När det gäller ett större trauma som dödsfall eller svår sjukdom kan det ta flera år. Under tiden som går pendlar man mellan de olika faserna. Vissa trauma kommer man in i nyorienteringsfasen men pendlar ändå tillbaka till de andra faserna.
Jag befinner mig nog mest i reaktionsfasen just nu men pendlar tillbaka till chockfasen och nuddar ibland även vid bearbetningsfasen. Alla hanterar svårigheter på olika sätt, det beror på så många olika faktorer (ex tidigare erfarenheter, personlighet) hur vi tar emot och bearbetar ett trauma. Jag fungerar som så att jag gärna pratar om min bröstcancer men inte alltid, att skriva den här bloggen ger mig möjlighet att bearbeta och att gå tillbaka och läsa hur jag kände det för ett par veckor sen och det är värdefullt för mig. Bloggen har ju också blivit viktig för många andra i min närhet och det är skönt att veta att ni vet så mycket som ni gör. Sen finns det saker jag bär inom mig, tankar, rädslor, ångest, panik som jag inte delar med någon och jag tror att jag behöver det där också för att komma vidare. Ni är många som stöttar mig på denna resan, som jag inte rekomenderar någon att boka, och jag återkommer ofta till hur viktiga ni är <3
Sen har vi humor och glädje, två livsavgörande faktorer. Även om det är en oerhört jobbig period så måste det finnas skratt med på resan. Jag är glad över att vi lyckas hitta glädjen i allt elände. Här kommer lite glädje som jag hoppas att ni kan använda vid behov.


: