Som frisk har man 1000 önskningar, som sjuk endast 1...

Idag har sonen gjort ett nytt inträdesprov. Lite rörigt och oorganiserat tog det nästan 1 1/2 timme för gehörsprov och gitarrspelande. Han är jättehes idag så det är tur att han inte söker in på sång. Han spelade för en av mina barndomsvänner som satt som en av fem i juryn. Besked får de efter påsklovet. Eftersom det varnas för oväder med mycket snö de kommande dagarna körde jag och handlade lite avskedsgottis till de som jobbar på Onkologen idag, texten på kortet blir:
Tack för ett fint omhändertagande. Hoppas att jag aldrig behöver komma hit igen!:)
I eftermiddag har jag och lillsesan varit på träffpunkten i Limhamn. Kul med vuxenprat och fika när barnen leker.

Jag blir snabbare trött nuförtiden. Jag känner det...Min kropp har tagit mycket stryk med operation, cellgifter, infektioner och mediciner. Jag känner att en aktivitet som vi gjorde för bara 3 veckor sen och som jag klarade av bra då, numera gör mig helt slut, jag orkar inte...fast jag vill, envist klamrar jag mig fast i "orkakänslan", jag vill inte bli trött, jag vill orka, vill vara pigg, vill vara som förut. Känner mig lite orolig över hur det blir den här sista gången med cellgifterna och sen strålningen bara 2 veckor efter, ge mig kraft, ge mig styrka, ge mig ork och ge mig hopp.

Det var ett tag sen jag dippade ner i det mörka hålet. Jag är inte rädd för att hamna där igen, jag vet att ni finns där och drar upp mig, får mig att ladda om, får mig att se ljuset igen, det hjälper mig, det gör mig trygg. Konstigt nog vänjer man sig vid att ha cancer, det trodde jag aldrig. Vänjer sig, inte accepterar, det är olika känslor.
Jag är fortfarande arg över att jag, att vi, drabbats av den här skiten och jag är fortfarande oerhört rädd. Livrädd, men jag förstår att jag inte kommer att dö inom den närmsta tiden. I oktober planerade jag min begravning men så känner jag det inte längre. Jag kommer med stor sannolikhet att klara denna kampen sen hur länge jag kommer att leva vet jag inte. (Är jätterädd för att cancern gett metastaser i kroppen. Nu vet jag att lungorna är friska, den 28/3 röntgas bröstet...) När man kommer att dö vet man ju egentligen sällan men på något sätt räknar man med att leva tills man blir gammal, jag känner att livet förmodligen kommer att vara kortare än vad jag tänkte mig för ett halvår sen. Jag vill leva och se mina barn växa upp, konfirmera sig, vara med på deras student och bröllop, se dem skaffa sig familj och barn, jag vill hålla mina barnbarn i famnen och leka med dem. Det sägs att som frisk har man 1000 önskningar men som sjuk har man bara 1...fast jag har 2: Jag vill bli frisk och jag vill att forskningen ska utrota cancer så att inga mer behöver få detta beskedet.