torsdag 1 november 2012

Operation och om att inte tappa modet

I tisdags var det dags. Jag blev otroligt väl omhändertagen av alla och de förklarade så att jag förstod vad som hände hela tiden. Det var skönt att träffa narkossköterskan som berättade om narkosen och kirurgen kom och kände och ritade var knutjäveln satt. Hon kommenterade mina bröst med att "du har ganska stora bröst så det blir inga problem alls att ta bort en bit med god marginal"!!!
Jag blev inrullad 10.35 till operationsavdelningen. Att somna kändes egentligen inte alls, jag blev lite snurrig och sen kommer jag inte ihåg mer. När jag vaknade frågade jag vad klockan var, de svarade 15.15. Jag tänkte direkt att något gått fel, operationen skulle ju ta max 2 timmar. Kirurgen eller operatören kallas tydligen den som opererar, hade börjar med att ta ut portvaktskörtlarna, det är de lymfkörtlar som har direkt koppling till knutjäveln, under tiden som hon tog bort tumören så analyserades körtlarna och det visade sig att det fanns cancerceller där oxå så hon fick öppna upp igen och ta bort fler lymfkörtlar. Inte bra :( Det är betydligt mer komplicerat att bli av med fler lymfkörtlar eftersom de faktiskt har en viktig uppgift i kroppen. För all framtid kommer min högra arm att vara mer känslig för b.la infektioner, det finns risk för lymfödem mm Såklart har jag hellre dessa problem och att de får bort cancern men det känns liksom "sjukare" på nåt sätt, det går aldrig att glömma bort. Jag fick stanna kvar på sjukhuset tills igårkväll, dels för ett dränage som satt där lymfkörtlarna togs bort och dels för att jag var klar så sent på tisdagen. Dränaget plockades bort igår eftermiddag och eftersom det fylls på under huden med blod och vätska från såret måste det tömmas nästa vecka (låter äckligt, jag vet). Nåväl, mycket bra omhändertagande hela tiden, sjukhusmaten var helt ok, vi hade tv på rummet och säng med fjärrkontroll för att höja och sänka, bara att ringa på ringklockan om man ville ha något. Jag sov inte så mycket eftersom damen i sängen bredvid snarkade så gardinerna fladdrade, men då är det bra med mobil och lite sms:ande till systern mitt i natten :) Tack för att ni tänker på mig (oss), det betyder så mycket.

Jag känner att det varit 2 positiva besked den senaste tiden och sen bara negativa besked. Det är svårt att inte tappa modet när det känns som om saker går emot en hela tiden, när nästa tanke är att det faktiskt kan bli ännu värre, det kan ju vara så att det finns cancercelller även i de andra lymfkörtlarna som togs bort, att det har varit en aggresiv liten knutjävel som hunnit ställa till med ordentlig oreda i min kropp, att det inte går att bota. Sonen sa igår "Men du kommer väl att klara dig"? Jag önskar så att jag kunnat säga "ja" men jag kan inte lova något jag inte vet och det är svårt. Svårt att se barnen vara ledsna och veta att det kommer att ta tid innan vi vet. Svårt att se barnen hålla inne med sina känslor för att inte göra mig ledsen. Svårt att vara stark och samtidigt vara så ledsen, förtvivlad och skräckslagen. Svårast är att inte veta, 2 veckor i ovisshet innan jag ska på återbesök och får veta mer om behandling. Risken är stor, mycket stor att det blir cellgifter och det skrämmer mig eftersom man blir så sjuk av dem, samtidigt ger det ju en rejäl cancercellesrensning som förhoppningsvis tar död på allt som inte ska vara där.

6 kommentarer:

  1. Usch Karin.....blir så ledsen för er skull. Jag tänker på er och skickar massvis med positivenergi till dig och din fina familj. Behöver ni piggas upp med en tårta eller något annat gott fixar jag det till er.
    Stor kram

    SvaraRadera
  2. Karin, hoppas så att det blir positivt om 2 veckor! Positiva tankar kommer här ---> Tänker på dig!

    SvaraRadera
  3. Hans säger att jag ska hälsa att han tycker att du ska köpa en sandsäck och boxhandskar och banka ur dig all ilska. Föreställ dig alla små djävla cancerceller och banka skiten ur dem.

    SvaraRadera
  4. Älskade storasyster! Jag lovar att stötta dig, gråta med dig, skratta med dig och prata med dig så mycket du bara vill och inte vill. Jag lovar att vara med dig så mycket du vill och inte vill. Jag lovar att jag älskar dig och din familj. Detta kan jag i alla fall lova dig.

    SvaraRadera
  5. Hej Karin!
    Du är en kämpe! Hans idé om sandsäck/boxhandskar är en bra investering som är blandad med gråt, skratt, familj och vänner.
    En stor kram till DIG!!!
    Katrin

    SvaraRadera
  6. Tack alla :)
    Ja, kanske hade en investering i sandsäck och boxningshandskar varit bra.
    Tack för alla tankar och kramar och stöttning jag får, det behövs verkligen i ett sånt här helvete. Kramar

    SvaraRadera