Koncentrationssvårigheter

Jag har under årens lopp träffat många barn och ungdomar och en del vuxna med koncentrationssvårigheter. De barnen som aldrig kunde sitta stilla, som bytte aktiviteter hela tiden, de som aldrig kunde spela ett spel färdig eller lägga ett pussel klart. De barnen som alltid knuffades i hallen, som satt högt upp på klätterställningen när alla andra var färdiga för att gå från lekplatsen, de som inte hörde eller förstod instruktioner, de som var ovanligt vanliga istället för vanligt vanliga. Dessa barn lockade in mig på specialpedagogutbildningen. Jag har läst massor med böcker och varit på föreläsningar för att bättre förstå, för att få en inblick i deras vardag och bättre kunna möta dem i deras vardag och jag vet nu att det var inte mycket jag förstod...
Att inte kunna följa med i ett samtal utan tappa en del av det som sägs eller faktiskt hela sammanhanget är oerhört frustrerande.
Att inte orka lyssna för att orken tar slut vilket medför att man missar information och man har ingen aning om att man missat den.
När många pratar samtidigt vet man inte vem som sagt vad till slut.
När man läser en bok kommer man inte ihåg vad som hände i början och vem var nu den där personen och det blir liksom fler frågetecken ju längre man läser.
Att veta vad man bör göra men inte komma sig för att börja eller börja göra något för att istället komma ihåg något annat som borde göras först och sen glömma vad man höll på med från början...ja, det blir lika förvirrat som det låter eller egentligen är det med förvirrat än så.
Att tappa orden, vanliga ord, och man vet vad man ska säga men det går inte, det är blankt i minnet.
När hjärnan tar slut och helst vill ta en tupplur i lugn och ro och det inte går av olika anledningar då krävs fysisk aktivtet för att man inte ska somna.
Ja, det är bara något av allt som inte fungerar när man har koncentrationssvårigheter. Jag vet att det är en begränsad tid för mig under behandlingen och jag kan sätta ord på det som blir knasigt och jag har även erfarenheten av hur det ska vara när det fungerar. Ett barn har inte en chans att förstå varför det blir så knasigt. Jag kan inte till fullo sätta mig in i hur det kan vara men jag har absolut större förståelse av hur det kan vara nu än före skitsjukdomen...

Idag var det strålning 7.45. De har 30-35 patienter varje dag/apparat och jag tror att det finns 2 eller 3 apparater. Det blir många strålbehandlingar. Jag känner att det kliar och jag har fått en hudrodnad på ett litet ställe, jag smörjer och smörjer och hoppas att det kommer att stanna vid detta. Idag upptäckte de att en av markeringarna avvek lite och genast kallade de på en läkare som konstaterade att bröstet som varit svullet sen operationen förmodligen minskat något i svullnad (kan ta upp till 1 år innan svullnaden är borta) så de fixade till det med justering av markeringen. De är ytterst noggranna, inga chansningar här inte, vlket jag är oerhört tacksam för.
Maken har lagt golv i badrummet idag och åkte sen till Wien för ett möte, han kommer hem imorgon igen så inatt har jag en liten nattgäst då lillsessan gärna tar över pappas säng när den är ledig. Gullungen min <3