lördag 10 november 2012

Mitt förhållande med Gud

Jag döptes som knappt 3 månaders bebis, det valet gjorde mina föräldrar, som de flesta andra föräldrar för 46 år sen. På vår gata i Hässleholm bodde, eller han bor faktiskt fortfarande kvar, en pingstpastor. Varje söndag morgon körde han gatan fram och plockade upp gatans ungar och körde iväg till söndagsskolan. Det var ingen som funderade på hur många man fick vara i bilen och bilbälte, ja, det användes inte. Söndagförmiddagarna tillbringade vi i Finja skola och läste bibeltexter, lekte och hade roligt. När man varit i söndagsskolan 12 veckor fick man en silversked (jag fick många skedar). Jag kommer oxå ihåg att det fanns en bössa med en liten pojke som bugade när man la i pengen. Mina föräldrar var inte religiösa och gick inte regelbundet i kyrkan men de tyckte det var viktigt att vi barn fick en inblick i religionen, det var ju en bra tanke eftersom vi var döpta alla 4.
Jag kan inte komma ihåg att jag upplevde söndagsskolan som speciellt religiös, det är mest sång och skratt jag minns:)
När jag var 10 år råkade jag ut för en olycka. Vi lekte bollpjätt på skolgården och jag stod bakom en klasskamrat när bollen kom farande och jag hann inte se den. Tennisbollen for med en väldig fart rakt på mitt öppna öga och jag blev blind. Jag låg 4 veckor på sjukhuset Kristianstad då läkarna gjorde allt de kunde för att rädda synen. På den tiden fick inte föräldrarna vara med på sjukhuset så det var bara på besökstiden som mina föräldrar fick komma. Det fanns ingen barnavdelning på ögonkliniken så det var jag och äldre damer som var ganska sjuka som tillbringade hela dagarna tillsammans. Sköterskorna gjorde vad de kunde men jag var ensam och ledsen och hann utveckla en ångest och rädsla då jag fick panikattacker när jag inte kunde andas. I många år efteråt kunde jag inte sova i mörker eller ha stängd dörr. Under den ensamma tiden på sjukhuset började jag prata med Gud. Jag delade mina tankar och rädslan inför att aldrig kunna se igen och bad att jag skulle få synen tillbaka. Och en dag hände det,  jag kunde se igen :) Först var allt grönt och suddigt men färgerna och skärpan kom tillbaka. Det var faktiskt ett mirakel.
Sen dess pratar jag med Gud allt som oftast. Om livet, om hur tacksam jag är för mina barn, när jag är rädd och ledsen, när jag är glad osv. Jag går inte regelbundet i kyrkan eller rättare sagt, jag är i kyrkan regelbundet men deltar inte i gudstjänsterna. För mig finns Gud överallt men mest inom mig.
En tid efter cancerbeskedet hade jag svårt att prata med Gud. "Varförfrågorna" var (och är fortfarande) många och jag fick inte de svar jag sökte. Men det lugnar mig att prata med Gud, helst på kvällen när det är tyst och mörkt, ingenting som stör våra samtal. Jag ältar frågor och orättvisor fram och tillbaka och känner mig lite klokare efteråt, i alla fall en liten stund :)

En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest. HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig. (författare okänd) 

Nu är 3 dagar kvar tills jag/vi får besked av läkaren och det är dagar med stor oro och rädsla. Det är stundtals svårt att bära all oro och det gör mig oerhört trött. Jag tror att det bara finns ett par fotspår i sanden längs min livslinje just nu... 


3 kommentarer:

  1. Gripande! Tårarna kom utan förvaring. Så fint. Har tänkt och tänker på dig.

    SvaraRadera
  2. Karin, Du skriver väldigt bra, du berör,...läste i dagarna i SDS om hur bra det är att man skriver när man är mitt uppe i ett jobbigt läge. Alla har inte förmågan att sätta ord på tankar och vad man känner, men det gör du väldigt bra. Drömmen var helt underbar! Tänker på Er alla. KRAMAR Agneta

    SvaraRadera
  3. One thing to remember is that even though some sites might not be very beneficial, there are many out there that have helped thousands of people find the love of their life.More options for online dating are Dejtingsajt, Hitta Sex Kontakt, Knullkontakt and Sex Dejting.
    Do not be discouraged from using a dating site just be sure that you do your research and find dating websites that have been positively reviewed and have been proven to be successful when it comes to the specific characteristics that you are looking for.
    Click for free sign up
    Sex Kontakt
    Sex Romans

    SvaraRadera