onsdag 21 november 2012

Kan tårar ta slut?

Jag var så trött igår, en aktivitet/dag räcker, jag orkar inte mer måste lära mig det och lite vis av den erfarenheten tog jag det lugnt på förmiddagen idag. På eftermiddagen kom en väninna med sin dotter hem till oss. Maria hade med sig nybakade, varma chokladmuffins och flickorna började leka direkt. Vi hade trevliga timmar och pratade om både roliga och svåra saker. Tack vännen min <3.

Det känns skönt att jag har så många vänner som inte backar för att prata om svårigheter. Att prata om cancer är laddat och svårt och det är inte alla som klarar av det, för mycket känslor som gör att tårarna kommer och ja, det är helt enkelt svårt för somliga. Men jag är tacksam över de som orkar dela detta helvete med mig.

Jag har gråtit så mycket de senaste veckorna att det ibland känns som om jag inte har några tårar kvar. Jag kan prata om cancer, operationer, cellgifter, biverkningar, strålning, risk för återfall, risken för att inte bli frisk, att jag kanske inte fixar detta....jag kan skoja lite om peruker, att tappa håret, sämre minne mm och ibland kan de jag pratar med gråta en skvätt men hos mig kommer inga tårar...kan tårar ta slut? Jag undrar om de jag pratar med tycker att jag är kall, accepterande, förnekar situationen mm, jag undrar om det är normalt att fungera så?
Men i ensamheten är tårarna inte slut, de kommer när jag tänker på barnen, när tankarna kommer på natten eller när jag läser om någon annan som är drabbad. Tårarna kan komma när jag minst anar det. De kommer när jag hittar en teckning där yngsta prinsessan skrivit "till mamma" och jag undrar om jag får vara kvar tills hon är vuxen, när badmintonväskan ligger kvar i hallen och jag är glad över att jag kan snubbla över den och undrar över om jag får snubbla 100 gånger till eller 10 000, när äldsta dottern behöver hjälp med läxan och jag undrar om jag kommer att orka ge henne den studentfesten som hon så väl förtjänar i juni. Tårarna kommer när jag skriver detta.
Jag känner en maktlöshet över att jag måste acceptera att jag har bröstcancer, att jag kanske har cancerceller kvar i kroppen som lömskt väntar på att dela sig, att inte våga planera alltför långt fram...Jävla skitcancer!!!!!!!!!!!!!
Men jag SKA ta tillbaka makten, så småningom, det tar bara lite tid...

2 kommentarer:

  1. Hej. Jag följer dig här och mina tankar finns ofta hos dig. Jag ser fram emot att du återfår styrka nog för att börja komma ofta till Alnarp och jag myser när jag tänker på allt spännande och givande jobb och samarbete vi har för oss. Vi kommer att hålla din stol varm och redo för dig. Du behövs!

    SvaraRadera