En mardröm som blir normal

Idag har jag varit hos kuratorn.
Kommer ihåg hur dåligt jag mådde förra gången och är glad över hur mycket bättre jag mår idag. Det är bra att prata med henne, hon ställer alla de "rätta" frågorna och hjälper mig att reda ut alla tankar och känslor som far runt i mig.
Trots att sorgen och ilskan över att vara drabbad av detta helvete är konstant och att den hela tiden finns i mig finns det just nu mer glädje än sorg på dagarna. Att kunna leva i en mardröm och ändå hitta glädjeämnen är skönt. Mardrömstillståndet blir liksom normaliserat på något underligt sätt. Jag sover bättre men är ändå vaken flera gånger/natt och har då svårt att somna om. När jag ligger vaken på nätterna slår all sorg och ilska till med full styrka. När mörkret omsluter mig kommer tankarna och är svåra att mota bort. Ibland går jag upp en stund och sen somnar jag lite lättare. 

Ett par veckor före cancerdiagnosen började jag träna igen, efter flera års uppehåll, konditionen var inte bra, däremot låg styrkan hyfsat bra. Nu försöker jag träna varje dag, dels för att få någon form av struktur på dagarna, det är lätt att gå hem och lägga sig när lillskruttan är lämnad i skolan, dels för att jag såklart mår bra av det. Jag tänker som så att ju bättre kondition jag är i när cytostatikan invaderar kroppen desto bättre. Jag cyklar 1 mil på motionscykel, kör styrketräning (fast mycket försiktigt när det gäller arm/bröst och en del övningar hoppar jag helt enkelt över) och sen är det ofta någon form av dans ex. afro, zamba eller en mix av dem båda. Medelåldern ligger nog på 60 år sådär på förmiddagarna och det är trevliga damer och herrar som tränar, alla pratar lite med alla men samtidigt kan man träna i lugn och ro. När jag kommer hem är det soffläge som gäller och ofta sover jag en stund.
Ca 4 veckor har jag på mig innan behandlingen sätter igång, jag ska ta vara på denna tiden.