Jag gör så ofta nu, vaknar genomsvettig, skräckslagen, pulsen är uppe i 200 och man kan nästan se hjärtslagen genom huden, skillnaden är att jag aldrig vaknar...Jag lever i en mardröm, en mardröm utan slut....
Idag har varit en gråtig, negativ dag om än med trevligt besök, tack Cecilia, och några bra samtal. Jag känner inte igen mig själv, jag som för bara ett par veckor sen oftast såg möjligheter istället för problem ser faktiskt ingenting, det är en kompakt dimma som är svår att tränga genom. Rädslan som finns som ständigt sällskap tar musten ur mig. Jag visste inte att man kunde vara så trött. Att ta sig från soffan till toaletten är en kraftanstränging utan dess like. Allt jag gör kräver krafter som inte finns som inte borde behövas, krafter som jag inte tänkt på att jag hade förut. Jag har prioriterat och satsat de krafter jag har och ritat med yngsta prinsessan och sen tittade vi på film eller hon tittade och jag sov med hennes hand i min. Imorgon känns det kanske bättre. Jag är rädd för att slösa bort dagar, rädd för att låta dagarna försvinna, rädd för att barnen bara kommer ihåg den trötta, ledsna mamman, rädd för att inte orka vara stark...
denna hittade jag, skriven av en okänd...
”…Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit…”
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit…”
Jag kan inte ge dig kraft eller hälsa men jag hoppas och önskar med hela mitt hjärta. *kram*
SvaraRaderaKarin, sorgen måste få ta sin tid. Du måste få landa i det hemska som har hänt dig. Bara att läsa dina ord gör att man känner din ångest och den väcker min egen ångest och rädsla för att behöva lämna dem jag älskar. men du är inte där nu och ska inte hamna där heller. Det du går igenom nu med all rädsla måste du gå igenom och det dränerar dig på dina krafter, men tro inte att du ska få stanna där i all evighet för du har så många människor runt dig som kommer att se till att du inte fastnar i de känslor som finns runt dig nu. Du har en underbar man och tre underbara barn, du har din familj och alla dina vänner och så har du oss i Kvärlöv som kommer att se till att du reser dig upp och börjar kämpa emot alla negativa känslor och som kommer att göra allt för att hjälpa dig och de dina igenom den här skiten. Om vi så handgripligen måste putta dig ur din soffa och börja våga omfamna livet igen så kommer vi att göra det. Den Karin jag känner är en stark kvinna som inte låter någon eller något sätta sig på henne, inte ens en dum djävla knöl kan stoppa min vän. Så tag dig tid och sörj och var rädd men sedan reser du dig upp och kämpar! Och kom ihåg att vi är många som sänder dig alla helande krafter vi kan.
SvaraRaderaTack, jag behöver lite knuffar i rätt riktning :) Kramar
RaderaHej, kikar in och läser här. Känner igen en del av mig själv i det lilla jag kikat och läst. Kram Cia
SvaraRaderaKram till dig oxå Cia
SvaraRadera