Det känns som igår och ändå inte.

För ett år sen hade jag precis fått första cytostatikan. Det känns som igår och ändå inte. Känslan av den där mycket speciella tröttheten kan jag när som helst komma ihåg. Och allt som låg framför mig.....och all oro, jag tänkte i mina mörkaste stunder att det var den sista julen jag skulle få fira, dödsångesten var stor. Usch vad hemskt det var. Idag var jag och maken på Mobilia köpcenter och han letade efter en parkeringsplats nära ingången för att han inte ville att jag skulle bli trött. Ni anar inte hur lycklig jag är över att kunna säga till honom att jag orkar gå. Att jag blir trött i affärer beror på alla människor, ljud och ljus och de finns oavsett var man parkerar ♡