Livet rullar på

Väckarklockan ringer, men jag är redan vaken
Barnen ska vakna och frukost ska fixas, men jag är inte hungrig
De 2 äldsta cyklar till skolan och jag följer den yngsta, men jag har gråten i halsen
Jag kommer hem igen och det är som vanligt smulor i soffan, men jag försöker samla mig för jag ska snart gå och jobba
Jag möter vaktmästaren som glatt säger "hej" och sen frågar "allt väl"? men jag frågar om han verkligen vill ha ett ärligt svar på den frågan. Han tvekar och säger "neej"
Jag möter glada föräldrar och barn som förväntansfulla ska träffas under ett par timmar, jag ler och pratar som vanligt, men det är bara en fasad och jag orkar knappt hålla den uppe
Strax efter 12 är jag hemma igen, tänker att jag borde väl äta något men har ingen aptit
Hämtar lillskruttan på fritids, hon skuttar glatt emot mig, hon har tappat en tand. Vi skrattar tillsammans och för ett kort ögonblick glömmer jag knutjäveln.
Jag träffar en vän, vars dotter haft cancer och pratar en stund med honom, skönt att prata med någon som varit där och förstår den där rädslan som genomsyrar allt och då måste det vara 1000 gånger värre när ens barn ska gå genom något sånt här helvete. Barnen leker en stund i det vackra höstvädret och vi pratar om vanliga saker som ex studsmattan och när vi brukar plocka in den, men ständigt dunkar det cancer, cancer, cancer i huvudet
Jag gör pizza till kvällsmat och maken hämtar pepsi som jag älskar, men jag kan inte dricka något
Jag ringer min syster och pratar en stund, nästan inga tårar bara några få som nog inte märks så mycket genom telefonen
Livet rullar på som vanligt och samtidigt är ingenting som vanligt.....jag har hamnat i helvetet och där trodde jag inte att jag skulle hamna.....ingen borde hamna här...någonsin