måndag 4 augusti 2014

Före och efter den 16 oktober

Före och efter jag blev sjuk.
Det är så jag delar in mitt liv, utan att direkt tänka att jag ska göra det.
När jag ska berätta något ex Vi var på Legoland "före" jag blev sjuk. Jag sa upp mig "efter" jag blev sjuk etc.
Det bara blir så, när jag säger "före" så kniper det till i magen. "Före", det känns som evigheter sen. "Efter" är så mycket närmre, det är nuet och framtiden, så mycket mer påtagligt, jag glömmer hur det var "före", måste tänka efter och titta på foton och då kan känslan göra sig påmind, den där känslan av att vara frisk, att inte veta hur helvetet känns, att inte behöva ha svårt att somna eftersom tankarna kommer - de där otäcka, att inte svetten bryter fram när det är dags för månadskollen, att inte pulsen rusar i höjden när jag får kuvert med Region Skånes logga, att inte vara rädd - alltid....När döden fanns så mycket längre bort. Nu lurar den bakom nästa hörn och stundtals är liemannen mig hack i häl. Just nu sitter den lille cancerjäveln stolt och stark på min axel och skrockar belåtet, hånler åt den rädslan jag känner, smider planer för framtiden och är en sån äcklig parasit att jag mår illa. Ska den jäveln nånsin lämna mig ifred eller finns den med för evigt? Svar på dagens magnetröntgen kommer den 21/8. Kanske. och han ler åter, den lille jäveln.

8 kommentarer:

  1. Måtte denna objudna gäst dra dit pepparn växer! Tack för att du ringde idag. Kram, älskar dig! /yngsta

    SvaraRadera
  2. Din text får det att knipa i magtrakten Karin. Tänker på dig. Och önskar även jag denne lille jävel så långt åt pepparn som det bara går. Kramar!

    SvaraRadera
  3. Håller med de båda andra! Sedan tror jag att det hade varit bra om du lyssnade till vad Else skrev om Lydiagården. Ibland behöver man ta hjälp av proffs...för att reda ut, prata om, gråta, skrika med andra som vet hur det känns...älskar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se det som ett led i behandlingen! Sätt de fem dagarna i perspektiv till vad du redan gått igenom.

      Läkaren säger, du ska opereras - du accepterar och läggs in på sjukhus

      Läkaren säger, du ska ha cellgifter - du accepterar (tre månader går åt med bland annat inläggning på isolering)

      Läkaren säger du ska strålas - du accepterar (fem veckor går åt)

      Du erbjuds rehabilitering i fem dagar - du säger att du inte har tid… ;-)

      Usch, det är lång tid till den 21/8... förstår att du har det riktigt jobbigt nu. Man kan ju undra varför ett sådant besked inte kan skyndas på.

      Kram!
      Else

      Radera
  4. Kära syster! Du ser och kan läsa hur mycket vi bryr oss om dig! Hoppas att det är lite stöd i det hela!

    SvaraRadera
  5. Kära vänner!
    Ni e så goa allehopa:) Det ligger en del i det du skriver Else, får ta en allvarlig funderare på det där. Vill oxå säga att bloggen är ett sätt för mig att skriva av mig en del av de jobbiga tankar som dyker upp emellanåt. Jag mår ganska bra och alla dagar är härliga. Jag sitter inte i en hörna och gråter och grottar ner mig i elände men ibland så poppar det upp och speciellt när man väntar på ett besked som faktiskt gäller liv eller död. Det blir liksom ganska stora grejer av det. När jag skriver så rinner det av mig och jag kan andas lite lättare igen. Kram till er och massor med hjärtan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår precis vad du menar! Bloggandet är en bra ventil när man har många tankar som kan vara svåra att sätta ord på i samtal med nära och kära. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag beslutade mig för att öppna min blogg igen under den här perioden. Att skriva har hjälpt mig bearbeta allt längs vägen. Din blogg var den första jag hittade när jag letade efter information inför min cellgiftsbehandling och jag lusläste den. Den har varit till stort stöd för mig och jag tittar in här varje dag för att se hur det går för dig.
      Kram!

      Radera