söndag 17 februari 2013

Fyra månader har gått...

Fyra månader har gått sedan livet förändrades. Det kom en cancer i vägen.
När jag tänker tillbaka på tiden innan och ser på foto så både kommer jag ihåg och ser att jag är trött, förmodligen pga cancern. Jag tolkade det då som en vanlig höstdeppighet som jag så ofta drabbas av när kvällarna blir mörkare. Jag, som nästan aldrig var borta från jobbet gick hem en hel del dagar för att jag hade ont i huvudet och för att jag var alldeles trött i kroppen, en envis förkylning trodde jag då...
Sista dagen jag var på jobbet var den 15/10-12...sen tog sjukdomen all kraft ifrån mig och jag orkade inte ens tänka på att jag hade ett jobb eller rättare sagt tre...och jag orkar fortfarande inte tänka så mycket på det. Cecilia är min konstgjorda andning när det gäller vårt företag, jag kan åka ut till kontoret när jag orkar och bara sitta där, äta lite lunch, dricka en kopp te, titta på blommorna, rätta till lite i bokhyllan och bara liksom andas lite "vuxetjobbliv".
Mina funderingar går ibland till hur det kommer att se ut till hösten och tankarna är många. Ska jag fortsätta som förut eller ska det ske en förändring, tre jobb är väl i alla fall ett för mycket?
Jag är inte densamma längre, jag känner det ofta. Jag brukar inte vara egoistisk utan hellre tänka på så att andra har det bra och mår bra. Kanske är det dags att tänka mest på mig själv ett tag. Förr kändes livet långt, pensionär det skulle jag bli om en sisådär 20 år och sen skulle jag åldras med maken och barnen och barnbarnen...det kan såklart fortfarande bli så och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir så men det smyger alltid in sig en liten tanke på att risken har ökat att det faktiskt inte blir så. Ska jag inte passa på att göra det jag vill och mår bra av så länge det går och om det nu går ända tills jag blir 103 år så är jag oerhört tacksam över det. Nåväl, har ett tag till på mig att fundera...

För fyra månder sen var den starkaste medicinen jag tog Ipren eller Voltaren.
Det kom en cancer i vägen.
Nu vet jag det mesta om cytostatikan jag får i min kropp, betabred, zarziosprutor, primperan, emend, zofran, fragmin, hercillin, strålning, lymfödem, olika sorters bröstcancer, neutrofila, vita och röda blodkroppar, crp värde, lever värden, njurfunktion, piccline, hjärtproblem, ctröntgen, metastaser, kuratorer och rehabilitering...Jag har 96 betapredtabletter kvar, 16 zarziosprutor, 47 fragminsprutor, okänt antal ipren, 26 hercillintabletter, 2 doser taxotere, 25 strålning och sen minst 5 år av antiöstrogen tabletter...målet finns där framme, cancerfri och frisk

För fyra månader sen hade vi precis köpt nytt golv till badrummet och duschkabin, vi skulle renovera badrummet som är 19 år gammalt.
Det kom en cancer i vägen.
Idag har maken och jag varit och köpt wc, tvättställ och högskåp för v 15 ska renoveringen bli av :)

För fyra månader sen planerade vi inför vår USA resa.
Det kom en cancer i vägen.
Nu håller vi på att planera igen och jämför hotell och sevärdheter:) Vi hoppas dessutom att vi kan ta en veckotripp till sommaren och bara vara familj och sola, bada och bli bortskämda med god mat och bäddade sängar. Planera är en viktig del i rehabiliteringen, att våga se framåt, att våga släppa taget om "tänk om jag blir sjuk igen, eller någon annan..."

För fyra månader sen var vi en familj med pappa, mamma, storsyster, storebror och lillasyster. Vi tyckte mycket om varandra och gjorde många saker och upplevde en hel del tillsammans. Vi var starka tillsammans, vi skrattade och grät, gjorde en del bus, tog hänsyn till varandra och ställde alltid upp.
Det kom en cancer i vägen.
MEN den tog inte bort det vi hade som familj, det har vi fortfarande kvar.

För fyra månader sen hade jag en mamma och en pappa, två systrar och en bror, alla med tillhörande familjer. En svärmor och svärfar samt en svåger. Jag hade farbröder, fastrar, mostrar och morbröder och hel hög kusiner med familjer.
Det kom en cancer i vägen.
Och de finns fortfarande kvar. De flesta finns där för mig precis som de brukar och ännu mer. Jag vet vilka jag kan ringa mitt i natten om det behövs och vilka som orkar stå pall när jag är ledsen, vilka jag kan gråta med och visa mig ledsen för.

För fyra månader sen hade jag många vänner. Jag trodde att jag visste vilka som stod mig nära och vilka jag kunde lita på, vilka som skulle finnas kvar trots att jag hamnat i en mardröm.
Det kom en cancer i vägen
Jag har fortfarande många vänner, jag har med stor glädje sett att de flesta som står mig närmast orkar stå pall och fånga upp mig när det är jobbigt och glädjas med mig när det händer något roligt. De finns där precis som jag hoppades, de allra flesta...Några som jag inte såg som så nära vänner har visat att de finns där nära mig, inte alltid fysiskt utan det kan även vara i tanken och genom mejl och vykort.

För fyra månader sen visste jag vem jag var, det vet jag inte längre...men jag lovar att jag ska ta reda på det. Vägen kanske blir lite knagglig och slingrig, lite uppförsbackar och nerförsbackar, en del hinder att passera men jag ska ta reda på vem jag är igen...

Så fuck you, jädrans cancer!!!!!! Död åt alla cancerceller, jag ska ta tillbaka mitt liv!!!!!!!!!!!!!
...och så ska jag köpa en mössa:


bild lånad från http://www.ungcancershop.se/mossa-svart-p-126-c-147.aspx

6 kommentarer:

  1. För fyra månader sedan var du min älskade, fina, underbara storasyster. Sedan kom cancern. Idag är du fortfarande min älskade, fina, underbara storasyster. Lite hjälp på vägen att hitta dig själv...vem du har blivit.
    Du är fortfarande min sons fina, underbara moster som vet precis vilket lego som han önskar sig. Lite till hjälp att hitta vägen. Älskar dig precis lika mycket som för fyra månader sedan.
    Du är lika bra på att prata i telefon, stötta dina barn och mysa, leka och vara en fin mamma. Älskar dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, söta söstra mi <3 All kärlek till dig

      Radera
  2. Å vi som inte finns nära dig rent fysiskt varje dag älskar dig också. Tack och lov för internet å andra bra kanaler alltså. Vi finns här när du behöver och vi hoppas, hoppas att vi snart ses igen IRL, så att säga. Nu är vi ju lite på väg tillbaka till er stad på nytt. Snart är cirklarna slutna igen. Kramar, tankar och kärlek till er. Ha ett fint sportlov med dina gullisar, om så även "bara" på hemmaplan. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ni finns alltid nära mig, i mitt hjärta. Kramar

      Radera
  3. Det här skulle jag inte läst på tåget, tårarna rinner... För fyra mån sen var du min starka storasyster. Du är fortfarande en av de starkaste personer jag känner men jag är glad när du låter mig vara den starka. Du kan vara ledsen med mig, det är ok, även om jag är lillasyster. Tack för en mysig lördag, flickorna längtar redan tillbaka till er :) kramar, vi hörs imorgon

    SvaraRadera