onsdag 13 februari 2013

Tårar

En del dagar kommer de oftare än andra, tårarna.
Det kommer perioder då det är extra tungt och jobbigt. Alla tankar och känslor som omfamnar mig och inte kan motas bort eftersom jag är så trött. Alldeles för trött för att orka göra mer än att sova, vila, titta på tv, lyssna på radio. De förbjudna, farliga, hemska tankarna som dröjer sig kvar, som får mig att bli ännu tröttare, som inte vill försvinna. Det är få saker som kan skingra tankarna, jag försöker men ännu orkar jag inte fullt ut. Det är skönt med telefonsamtal, med något att se fram emot, att sitta med barnen och prata. En stund känns det bättre och jag glömmer, eller tränger bort det hemska, mardrömmen jag lever i som känns oändlig...
Rädslan börjar bli en vanlig känsla, den har bosatt sig i mig och vill inte flytta ut. Ibland känns det som att jag har döden flåsande i nacken och jag får inte bort känslan. Få vågar prata om att cancer dödar, att cancer ger återfall, att cancer ger metastaser. Fler vill prata om  goda prognoser, bra mediciner, att forskningen går framåt. De vill ge hopp om en frisk framtid och jag har hopp om det men det är svårt att stanna i de tankarna när man är rädd.
Jag är stark, jag kämpar, jag har inget val, jag har inget val...Jag måste våga lita på att operationen gick bra och att kirurgen fick bort allt, att cellgifterna tar död på ev överlevande cancerceller, att strålningen minskar risken för återfall, att medicineringen efteråt håller cancern borta och att forskningen hinner hitta ännu mer effektiva pricksäkra mediciner med färre biverkningar om cancern kommer tillbaka...För risken finns mina vänner även om vi inte orkar tänka så...risken finns och jag kan inte glömma den...

Ikväll har vi ätit kulglass, mest för att barnen saknar den roliga mamman och kanske kunde lite "kul" glass göra att hon orkar komma tillbaka igen. Tror nog att det behövs mer glassätning om det ska fungera.

7 kommentarer:

  1. Du är så stark, Karin. Du har verkligen imponerat både på mig och många andra i din omgivning. Men du behöver inte vara stark varje minut. Det är OK och bara mänsklig, att vara orolig, ledsen och rent ut sagt förtvivlad. Vi hoppas ju precis som du skriver att operationen gick bra och att efterbehandlingarna ger önskvärt resultat. Kan tänka mig att en del klämkäcka kommentarer snarare handlar om att inte göra dig orolig, snarare än att människor inte bryr sig. Sedan har jag väl själv erfarenheten av att vi i detta land är något mera konflikträdda och har svårare att prata om det jobbiga än i ex mina föräldrars hemland. Men uppstår det några hinder på vägen, så ska du naturligtvis kunna vara orolig och prata om det också. Jag tar dina ord och dina tårar på allvar. Men jag kan ändå inte låta bli att småle åt er "kulglass". Någonstans hittar vi den där gamla Karin med glimten i ögat... Värmande styrkekram från mig och lilla familjen

    SvaraRadera
  2. Älskade Karin! Stor, stor kram från oss!
    Vem hade inte tänkt de tankar du tänker nu och översköljts av sorg, oro och rädsla? Säger som du säger ibland: jävla skitcancer!! Stick och brinn! Mota bort den med kulglass, med ja vad som helst. Bara den försvinner.
    Vi delar din rädsla och sorg. Precis som vi delar dina förhoppningar och din kamp. Vi finns här, alltid. KRAAAAAAMMMM!!!

    SvaraRadera
  3. Jenny Ljunggren13 februari 2013 23:11

    Kram! <3

    SvaraRadera
  4. Lilla goa Karin

    Jag hade varit skiträdd om jag vore i din situation. Herregud cancer är en sjukdom som man kan dö av. Klart du ska få lov att vara rädd och fundersam. Det måste vara hemskt att nästan alltid ha ont, vara rädd, ha hemska tankar och må skit.
    Precis som ngn skrev så är vi alla rädda och därför lyfter man fram den goda prognosen för bröstcancer.
    Men innerst inne är även alla vi rädda för vad denna sjukdom kan medföra.
    Vi vet att du kämpar för glatta liver.
    Vi kan bara finnas i bakgrunden och stötta så gott det går. Men den stora fighten är det du som får kämpa emot.

    Men vi tror ändå att allt kommer att gå bra
    Många kramar Maria

    SvaraRadera
  5. Älskade familj och vänner! Tack för att ni finns...

    SvaraRadera
  6. Lider med dig... Stora tankar att tänka i din situation och visst måste dessa släpps fram oxå även om vi alla vill att det ska bli en 'happy ending '. Kram Anna M

    SvaraRadera