söndag 21 september 2014

Sista (?) sommardagarna

Har vi haft de sista sommardagarna nu? De har varit helt underbara och jag som älskar värmen vill helst ha kvar en sisådär 20 grader ett tag till.
I fredags kom min syster på besök med sina äldsta och yngsta döttrar. De stora kusinerna lekte medan vi satt och fikade och underhölls av den lilla yngsta:)
Igår var Lillsessan och spelade minigolf med Proffsiga klubben, sen var de hemma hos en av ledarna och fikade och lekte. Det är så skönt att hon är så nöjd med att klara att vara utan oss ett par timmar:)
Maken hann med mycket igår, grävde ner krusbärsbuskar, lagade trappan, oljade in dörren och han fortsatte idag med att köra skräp till tippen, plocka in studsmattan och stryka. Jag har inte en chans att hålla hans tempo!
Jag har märkt att jag numera klarar av att handla mycket bättre. Det blir inte kortslutning i hjärnan längre och det är så skönt. Idag vågade jag mig t.om på att laga en lite mer avancerad söndagsmiddag och lyckades ändå göra äpplepaj till efterrätt.
Idag fick jag reda på att en "gammal" vän fått bröstcancer, vi har inte pratat med varandra på 15 år men det kändes helt naturligt att ringa henne. Hon blev jätteglad och vi pratade i över 1 timme. En del tappar man kontakten med och sen känns det knappt som om man varit ifrån varandra när man pratar/ses igen. Hennes behandling startar på tisdag. Håller tummarna för att hennes resa i detta jävla cancerlandet går fort och att det går bra. Kramar.

Under hela tiden som jag varit sjuk och fram tills nu har jag inte blivit arg på Lillsessan, trots att jag egentligen skulle blivit det i alla fall några gånger. Jag har liksom inte vågat, tänk om det skulle vara det enda som hon kom ihåg, "en arg mamma"... om jag skulle dö...Jag inser ju att jag naturligtvis måste kunna bli arg på henne (och visa det) om det behövs och att jag kan göra det nu igen känns bra.

Det är inte så mycket som behöver hända för att min hjärna ska gå i baklås och nu ikväll blev mina planer omkullkastade och då blir det liksom blankt, jag kan inte tänka, hittar ingen lösning. Jag måste få tid på mig att tänka, att fundera och fundera i en annan riktning och det tar tid, det tar tid och lite tid till. När sånt händer försöker jag tänka att det fortfarande är många små bitar som successivt faller på plats och att det helt enkelt får ta den tid det tar men det upphör inte att vara frustrerande för det!

3 kommentarer:

  1. Jag visste det! Du är en fantastisk person med ett underbart hjärta! Älskar dig massor!

    SvaraRadera
  2. Får gåshud. Så fint att du orkade ringa henne. Kram yngsta

    SvaraRadera
  3. Tack godingar. Kändes helt naturligt och bra att kunna ringa och helt rätt i tiden, hade det varit för ett par månader sen hade det nog inte gått. Men jag mår bra nu och då blir det lätt att dela med sig av det braiga. Kramar

    SvaraRadera