Aldrig mer

Min pappa är död.
Sorgen och saknaden är djup, bottenlös, förtvivlad, smärtsam
Min pappa blev 87 år, 10 månader och 30 dagar
Efter ett långt, lyckligt, innehållsrikt liv har han tagit sitt sista andetag, jag var hos honom, höll min hand på hans panna och smekte hans kind, min hand på hans hjärta, det var fullt med kärlek i rummet, favoritmusiken på, min mamma höll hans ena hand och min syster den andra. Att dö omgiven av kärlek, kan det på något sätt vara meningen med livet även om alla inte har förmånen att få ha sina nära omkring sig just vid dödens sekund?
Min sorg är randig, jag gråter när jag är ensam, sorgen är min.
Jag vågar inte visa sorgen för någon, jag är rädd att jag inte kan sluta gråta då.
Jag är stark och mycket svag, jag behöver någon som håller mig i handen och säger att det blir bra igen men jag behöver vara ensam.
Det är tomt, han har alltid funnits där så självklar alltid och nu borta.
Jag har mött döden vid många tillfällen under många år nu, varit där och varit skräckslagen, jag är fortfarande rädd att jag ska dö innan jag blir gammal pensionär. Jag tänker på döden varje dag. Jag tänker på pappa varje dag, ibland drömmer jag att han fortfarande finns och att jag ska åka hem till honom och så vaknar jag och inser att så blir det aldrig mer...
Pappas begravning blev så fin, jag tänker att han var med oss och nickade sådär lite instämmande och nynnade med när Louis Armstrong sjöng What a wonderful world. Älskade pappilappi

Ta hand om varandra

Crea diem (skapa dagen)

What a wonderful world

I see trees of green, red roses too

I see them bloom for me and you

And I think to myself what a wonderful world

I see skies of blue and clouds of white

The bright blessed day, the dark sacred night

And I think to myself what a wonderful world

The colors of the rainbow so pretty in the sky

Are also on the faces of people going by

I see friends shaking hands saying how do you do

They're really saying I love you

I hear babies crying, I watch them grow

They'll learn much more than I'll never know

And I think to myself what a wonderful world

Yes I think to myself what a wonderful world

Jag ser slutet eller är det början eller helt enkelt fortsättningen?

I tisdags blev jag opererad! Bort äggstockar och äggledare!
Det har varit en lång väntan på att mitt blodtryck skulle gå ner och sen fick jag en operationstid precis innan vi skulle på semester till Hongkong så det funkade inte så bra.
Men nu var det alltså dags. Maken körde mig in till Lund och kl 8 var jag på plats, Kvinnokliniken avd 49, där min kära äldsta dotter arbetar :) Hennes kollegor tog hand om mig och strax före kl13 låg jag på operationsbordet. Nervös för narkosen, rädd för att inte vakna igen men de var så lugna och då blev jag också lugn. Strax efter tre vaknade jag, oj vad det är svårt att hålla sig vaken, jag kämpade och de ville att jag skulle ta djupa andetag för att syresättningen var lite låg. Efter ett tag kunde jag hålla mig vaken lite längre stunder och vid halv sju kom transporten och körde mig tillbaka till avdelningen och vem mötte inte upp där om inte kära dottern! En stor kram innan jag kördes in på rum 8. Jag fick lite att äta och provade att sitta upp i fåtöljen, det var så gott med lite smörgås och Proviva Jordgubb. Nattsköterskan gav order om en promenad i korridoren så då kunde jag passa på att krama om dottern igen.
Operatören berättade att allt hade gått bra på operationen som tagit 55 min, det ser fint ut överallt i buken men hon hade som alltid skickat vävnadsprover för analys, får besked om 3-4 veckor. Nu kan jag i alla fall inte få äggstockscancer.

Det känns bra, jag är trött, öm och lite stel men vet ni vad, jag som har haft så ont i mina knän i flera månader har inte ont längre! Sedan april 2013 har jag fått en Zoladexspruta varje månad och ätit Anastrozole för att minska risken för återfall. Sedan september 2014 har jag också ätit tabletter mot benskörhet (som är en biverkning av de andra två medicinerna). Biverkningarna har varit (är) stela och onda leder och smärtan har förflyttat sig i kroppen. När det varit som värst har jag knappt kunnat resa mig och jag har stapplat fram och fått hålla mig i saker, att gå nerför trappor har varit svårt och att springa omöjligt. När jag har gått lite längre så har jag haft ont i flera dagar efteråt och tro mig jag har provat på att hålla fast vid träningen men smärtan har varit för stor. Lägg sedan till kognitiva svårigheter, inlärningsproblem, koncentrationsproblem mm så förstår man ju snabbt att det inte är direkt hallonsaft i de där medicinerna. Men nu så slipper jag Zoladexsprutan!!!! Och det är 7 månader kvar innan jag slutar med medicinen mot benskörhet (den kan man äta max 5 år för den skadar andra organ i kroppen.....) och april 2021 äter jag sista Anastrozolen.
Känns bra.

Åh så gott!!!

Lite extra VIP av dottern❤

Sommaren med Zam

Sommarlov och ledighet lider mot sitt slut och mitt vemod sätter in. Har det verkligen gått så många veckor, de verkade så många vid skolavslutningen och de verkar ha varit så få nu. De flesta jag träffar på i början av hösten säger att de tycker det är skönt med ledighet men ännu skönare med alla rutiner igen att det blir som vanligt. Jag hummar lite och nickar för att passa in men inom mig skriker det NEJ jag tycker inte alls att det är skönt med rutiner! Jag mår mycket bättre när vi kan göra vad vi vill på dagarna, att bestämma själv, att bara vara tillsammans, att lägga sig sent utan att behöva tänka på att gå upp tidigt, vi kan titta på film hela dagen eller göra äppelpaj eller krypa upp i soffan och sträckläsa den spännande boken. Inga tider, inga läxor, få bekymmer....I love it ♥️ a lot 🙃 Så denna hösten tänker jag inte hålla med. Bara protestera. Högt.
Nåväl vi började sommaren i Hongkong. Härliga Hongkong som trots tredje besöket levererar allt vi vill ha och behöver. 10 underbara dagar med våra döttrar och sambo. Jag saknade sonen och hans sambo men de var tvungna att jobba 😕
När vi kom hem skulle vi bli flera....Zam kom till vår familj. En lite valp på 8 veckor  så söt. Resten av sommaren har gått åt till att fokusera på att bli hundmänniska, inte helt lätt och det tar tid. Jag tycker dock att det går ganska bra.

Högt blodtryck

Det blir ingen operation på onsdag. Jag var i Lund för förberedelse och allt ser bra ut tills sköterskan ska ta mitt blodtryck. Det är högt. Jättehögt. Stressad? Ja, alltid av sjukhusmiljö, kanske lite extra eftersom min väninna låg här. Vila en stund men fortfarande för högt. Narkosläkaren vill inte söva. Om jag hade haft cancer hade hon sövt, om jag varit sjuk hade hon sövt, om det varit något akut hade hon sövt. Men jag är frisk och då ska blodtrycket vara bra. Jag tar en massa blodprover och ett EKG och gynekologen gör en noggrann undersökning som visar att även livmoder, äggstockar, äggledare och slemhinna ser fina ut. Jag är förberedd inför operationen och när blodtrycket är ok så ringer jag bara operationskoordinatorn och får en ny tid. Det låter enkelt.
Jag pustar ut lite, skönt att få tid för lite mer förberedelse i tankarna, jag blev ju lite överrumplad förra veckan, nu ska jag njuta av sportlov och ledighet och lite födelsedagsfirande på fredag.
Jag har träffat en cybervän, vi följde varandra under sjukdom och behandling, i 3 timmar satt vi och pratade, det finns kanske något positivt med denna skiten trots allt, jag får träffa människor jag aldrig träffat annars. Kram

Operation

Förra veckan fick jag ett mejl från Kvinnokliniken i Malmö. Många frågor inför operationen som jag naturligtvis besvarade genast. Onkologen sa att vårdgarantin säger operation inom 90 dagar men eftersom jag inte är sjuk så kan det ta längre tid, kanske fram mot sommaren eller hösten. Ingen fara för min del, Jag får ju sprutor fram tills äggstockarna är borta. Igår låg ett tjockt kuvert i brevlådan. Kallelse för information inför operation på kvinnokliniken i Lund!!!! Den 15/2.....alltså på torsdag och operation på onsdag nästa vecka!!!!! Eh lite smått överrumplad och chockad. Vi som bara skulle vara lediga nästa vecka och så är det ju födelsedagar på fredagen och ja lite läskigt är det att bli sövd igen och hur ont gör det och hur mår jag efteråt. Är lite orolig men försöker tänka positivt att det blir bra att slippa sprutorna och de biverkningar som de ger. Tur att maken har ett flexibelt jobb och kan vara med prinsessan som naturligtvis inte ska vara ensam när jag opereras. Och den där tanken "tänk om de ser något som inte ska vara där 😈😈😈 bort med dig du elaka hjärnspöke!!!

FRISK

Inget annat var inbokat denna dagen.
Vägen till Lund är ganska rak så jag hinner tänka en del och plötsligt är jag framme. Jag har varit här förut när min väninna låg här, hon dog i augusti..... Jag hade tur och fick en parkeringsplats precis bredvid Onkologen. Pulsen är hög och några som går in samtidigt som jag tar hissen upp till cytostatikan, de är mitt uppe i skiten. Deras ansikten är trötta och stegen tunga, såg jag ut sådär?
Nr 37 och 300 kr, sitt ner i väntrummet och vänta, här tänker man på patientintegriteten så namnet blir ett nummer....jag var 20 minuter för tidig. Så många gånger som jag har suttit i väntrum och väntat på besked, här sitter flera andra och väntar, en del märkta av sjukdomen och det knyter sig i magen. Den absoluta skräcken är att sitta och vänta på besked om jag ska leva eller dö, idag är ingen sådan väntan men minnet ligger så nära och  jag måste komma ihåg att andas och inte titta på de andra. Jag läste en tidning utan att se vad jag läste. Prick 10.45 blir nr 37 uppropad.
Jag träffade överläkaren, honom har jag träffat några gånger förut när det varit en svullen fot med tänkbar propp (var ingen propp), när jag hade ont i ryggen och uppföljning av det (det var ingen metastas, bara ett diskbråck). Han satt där lite lugnt tillbakalutad i sin stol och frågade hur det var med mig. Jag svarade att jag var glad över att vara på femårskontroll eftersom det inte varit självklart för mig när jag blev sjuk att jag skulle leva så länge. Han log lite och jag tänkte att de där tankarna som jag haft inte stämde med hans. Ur hans perspektiv kanske 90 % överlevnad är bra medan jag tänker på de 10 % som inte överlevde.....
Nåväl, han tog sig god tid, jag kände att han visste min sjukdomshistoria och hade koll. Han ritade kurvor och förklarade effekten av tabletterna och berättade hur man ser på återfallsrisken. Han föreslog att jag ska fortsätta med Anastrozol i tre år till dvs sista tabletten april 2021, Alendronat (mot benskörhet) till sept 2019, sen får man inte äta dem längre, och så vill han att jag opererar bort äggstockarna så slipper jag Zoladexsprutan. Fortsatt mammografi 1 gång/år i fem år till. Det känns bra, det finns en plan, för mig, för framtiden. Han visade mina bröstbilder från mammografin och jag kan se att en tumör syns tydligt om det skulle komma någon igen i mitt bröst, frisk vävnad är grå och svart, tumören är helt vit. Inga svårigheter att se vilket känns bra.
Jag berättar att jag inte orkar jobba heltid, att koncentrationen är nedsatt likaså minnet, att jag alltid är trött, att sömnen är rubbad, att jag är öm i bröstet och att armen ibland känns svullen och att jag har en hel del känselbortfall i bröst och arm. Han säger att det är så det kan bli med en stor operation och en tuff behandling, inget konstigt eller något som är tecken på ny cancer. Mina andra biverkningar från medicineringen kommer att avta i takt med att jag slutar med medicineringen, det känns skönt, jag är ganska trött på ledvärk, stelhet, huvudvärk, halsbränna, muskelvärk mm. Han tittar och känner igenom mina bröst, kommenterar att den svullnad jag har i bröstet är en strålningsskada. Jag klär på mig och han säger "Jag ser dig som frisk, lev ditt liv och njut. Vi ses om tre år igen i samband med att du slutar med tabletterna, då skriver vi ut dig!" Jag ler, han ler och jag liksom svävar ut med ett stort leende på läpparna och försöker undvika att titta in i väntrummet där de sitter som väntar på besked. Frisk, jag är frisk, jag vågar knappt säga det. Tack för att jag är frisk, tacksam och ödmjuk för denna gåva. FRISK, vågar knappt säga det men han säger att jag är frisk.

Femårskontroll

Det kom ett brev från Region Skåne. (får alltid ont i magen då). Det är en kallelse till Onkologen i Lund för femårskontroll!
För fem år sedan, när jag började med den endokrina behandlingen så var planen 5 år med sprutor och tabletter. Jag kommer ihåg att jag räknade ut att jag skulle vara färdigbehandlad april 2018. Det kändes som en evighet. Nu är vi snart där!
Det är inte alla som får en sån här kallelse, inte alla som lever tills femårsdagen och jag är glad att jag finns här och kan på den. Jag är lite nervös. Ska jag fortsätta behandlingen, det pratas ju om att återfallen ökar när medicineringen slutar och att rekommendationen börjar bli att den endokrina behandlingen ska vara i 10 år. Jag kan äta tabletterna länge, bara för att slippa återfall sen är det ju inge kul med alla biverkningarna men hellre det är risken att dö vid ett återfall. Sen kan jag ju ha otur och få tillbaka cancern igen, eller får en helt annan sort men kan jag förhindra/förhala det med en liten vit tablett varje kväll så gör jag det. Jag har många frågor till Onkologen så jag hoppas jag får mer än 5 minuter.
Det är lite läskigt med femårsdagen också, för vad händer sedan.....jag vet att den goda prognosen minskar och att de 90 % som statistiken säger överlever 5 år, den blir mindre vid 10 år, 83,5% (siffror från 2014). 60 % av de som får återfall får det de första 5 åren men det lämnar ändå 40 % att få det senare, förhoppningsvis minskar de siffrorna med längre behandling. Men det är bara siffror. Så nu håller jag tummarna för att jag får vara frisk länge till.

En födelsedag!

Hon är strålande glad, min lilla prinsessa som idag fyller 13 år, en tonåring i huset igen :) Hon har sett fram emot födelsedagen och försökt sig på att gissa vad det kommer att finnas i paketen. Detta är första gången på alla år som vi inte varit alla i familjen och firat och hon är lite ledsen för det. Hon vill gärna ha sina syskon här (alltid). Prinsessan vill att vi sjunger en annan födelsedagssång på morgonen och sen ska vi sjunga den vanliga på kvällen när storasyster och hennes sambo kommer. Hon vill ha hälften av paketen på morgonen och resten på kvällen. Nya traditioner håller på att bildas. Storebror har skickat konfettisms från London och hon är lycklig.
Som alltid denna dagen gläds jag med henne men jag fylls även av vemod över de frågor som hon har slutat ställa för länge sedan, jag kan inte ge henne de svaren hon söker, jag kan inte berätta om hur det var när hon föddes.
Den dagen som ett barn föds ska vara fylld av glädje men om man som förälder måste lämna sitt nyfödda barn och att barnet därmed mister sin biologiska familj och historia och möjligheten att få veta var man kommer ifrån, hur blir den dagen då?
För oss var det lyckan att hon föddes då, vi får ta del av hela henne, en underbar flicka som ger så mycket glädje och lycka, jag tänker att även för henne var det en lyckans dag samtidigt som det blev en sorgens dag och något som kommer att följa henne hela livet och för hennes föräldrar i Kina har vi ingen aning hur dagen känns, vi vet ju inte varför hon blev lämnad men jag hoppas att vi på något sätt kan få möjlighet att möta dem någon gång i framtiden för att tacka dem för denna gåva som deras dotter blev till oss.

Gott Nytt År!

Såhär dags brukar det vara en bra tid för en årssammanfattning, så vad har skett 2017?

Vi började med några fantastiska veckor på Fuerteventura, bara jag, maken och yngsta prinsessan. Underbara dagar i lugn och ro, inga måsten och bara vara tillsammans. Jag mår bäst när jag är ledig och tillsammans med familjen, tänk om man kunnat ha det så alltid! Min onda arm ställde dock till det en hel del, jag började få ont i oktober men tänkte att det är väl som vanligt och försvinner snart. Sjukgymnasten sa att oj det där gör ont! och så fick jag lite rörelser som jag skulle göra med ett gummiband i ett par veckor och sen tillbaka till honom. Det onda blev värre av rörelserna! Sjukgymnasten ville ge mig en kortisonspruta men jourhavande läkare sa nej nej nej, hon har haft cancer och då måste hon göra en mammografi och en MR av armen för att utesluta cancer......faaan va jag blir trött och ledsen, det är ytterst ovanligt med cancer i överarmen men oron klickar igång direkt. Nåväl, varken mammografi eller MRröntgen visade cancer :) Men det visade att det onda inte var inbillat och att en muskel gått sönder i armen och ledvätska låg och sipprade in det söndriga och det var det som gjorde ont. För att göra en lång historia kort så känns armen idag ganska bra, inte helt ok men jag kan röra den nästan normalt igen:) Mina krämpor som är biverkningar av medicinen står jag ut med, vågar knappt tänka tanken på att sluta med dem eftersom det ökar risken för återfall. I oktober var det 5 år sedan cancern opererades bort och på något sätt är den där 5 årsgränsen både skön och otäck. Jag är så glad att jag tillhör de 90 % som överlevt i fem år. Risken för återfall är störst de första fem åren. Chansen att överleva i 10 år är ca 75 % och med längre behandling med medicinering ökar chansen. Jag är ständigt rädd för att cancern spridit sig, att smärtan i sidan, huvudvärken, värken i ryggen, mitt dåliga minne, ryckningen i fingrarna mm är tecken på cancer.....och samtidigt har jag lärt mig att leva varje dag. Skjut inte upp något, njut av livet, ödsla inte energi på saker som egentligen inte betyder något. Tillbringa tid med nära och kära, skicka ett sms, ring, träffas...en dag är det för sent och jag vill inte ångra mig den dagen. 
Vi avslutar 2017 med en härlig julafton med familjen och idag, årets sista dag firar vi med min syster och hennes familj.

Jag: har fortsatt med mitt lilla företag och det går bra, eller precis så bra att jag kan ta ut en hygglig lön för det arbete jag gör. Periodvis ca 4 månader/år är det ytterst hektiskt men de andra månaderna jobbar jag ca 4 dgr/vecka och så kan jag ta ledigt alla lov så jag får vara med prinsessan. Jag har kunnat läsa en hel del böcker detta året och så har jag hittat till Spotifyvärlden :) Min Orangerietgrupp är fantastisk, vi är sex mammor som träffas regelbundet för att diskutera olika böcker och det är så givande, naturligtvis fortsätter vi 2018 och har en träff inbokad redan i januari.
Maken: har bytt jobb och trivs alldeles förträffligt på nya arbetet och han är både lugnare och gladare och mer hemma än tidigare. Han har byggt in vårt uterum så det blev så bra, jag är jättenöjd, ja han också.
Äldsta prinsessan: fortsätter sin utbildning till sjuksköterska och gjorde en resa i somras som gick till Tanzania där hon jobbade 7 veckor på ett sjukhus. Åh vad jag saknade henne men vilka erfarenheter hon fick av att leva och bo där så länge, de problem som finns här hemma bleknade i jämförelse med att barn dog för att föräldrarna inte hade råd med antibiotika.......
Sonen: kom in på sin drömutbildning och flyttade till London i augusti tillsammans med sin flickvän och trivs alldeles utmärkt, jobb fick han också så att han kan komplettera sitt studielån.
Yngsta prinsessan: som numera är det enda barnet som bor hemma på heltid, har börjat på en ny skola. Det fungerade dåligt på den förra och det blev ohållbart. Hon fortsätter med sin KungFu träning och har precis graderat och fått sitt första svarta streck på sitt röda bälte. Hon går på teater och dans och har börjat läsa kinesiska. Om två veckor blir hon tonåring.

Det roligaste, utan någon speciell ordning: 
De dagar och tillfällen vi är samlade allihop i familjen
Umgänge med släkt och vänner
Semesterresor, stora och små
Londonbesök
Att sonen kom in på sin utbildning
Londonbesök
Att jag fortfarande kan ha mitt företag
När äldsta prinsessan kom hem från Tanzania, vi stod på Kastrup och fick äntligen krama henne igen
Sound of Music besöket med make och yngsta prinsessan
Semester på Kreta med min syster och hennes familj




Det sorgligaste:
Min väninna fick tillbaka cancern och dog. Jävla skitcancer som gör så mycket elände.

Inför 2018 har jag bara en enda önskan: att vi får vara friska allihop!

Gott nytt år till er alla!

På det igen

måndag....efter en härlig vecka då jag känt energi och ork sakta strömma tillbaka när jag är ledig så är det bara "på det igen"....tre olika förskolor/skolor denna veckan, barn med olika svårigheter och pedagoger som behöver prata och får råd och stöd, superkul, ska bara klara att hålla isär vilka barn som är på vilket ställe och vilka pedagoger jag sagt vad till...inte alltid så lätt med min hjärna. Har i alla fall köpte en pytteliten anteckningsbok där jag skriver och numera antecknar jag även vid samtal, insåg att jag inte kunde komma ihåg annars. Nåväl, det gäller att hitta strategier för att få det att fungera.
Prinsessan började på ny skola i augusti och vi inser nu att de där farhågorna vi haft angående den andra skolan bekräftas, stora luckor i vissa ämnen bl.a matematik, hon har varit så mycket före de andra eleverna att hon fått undervisa sig själv och vi förstod inte i vilken omfattning förrän i våras :( så delar av höstlovet har vi ägnat åt bråk och decimaltal men nu verkar hon förstå. Hon har lätt för att lära så det ska säkert gå bra.

Höstlov

Efter några hektiska veckor som verkligen inte är bra för min hjärna men som är nödvändiga för att mitt företag ska fungera, är det lov!!!!! Ska bara göra lite bokföring och ett litet jobb på ett par timmar torsdag förmiddag. Sen är det tre veckor med mycket jobb innan jullugnet ska läggas sig.

När det blir sådär stressigt så känner jag det i hela kroppen och vissa dagar vill jag bara gråta, inte för att jag är ledsen utan för att min hjärna är så trött. Stressigt för mig innebär att jag ser kalendern fyllas med jobb, tänker att motsatsen är stressigt för andra....Och tro mig när jag menar att det där är dubbelt, jag är så glad att jag får jobb och det är roliga, utmanande, spännande jobb som är helt olika varandra eller väldigt lika och jag vet att det jag gör är viktigt och spelar roll för många barn i utsatta situationer och samtidigt blir jag så uppgiven på att jag aldrig känner mig helt "som vanligt", som det var förut när jag kunde ha mycket jobb men samtidigt klara att läsa en bok (har inte läst sedan i augusti), titta på en film (somnar när jag sätter mig i soffan), varför pratas det så lite om det livet som kommer efter cancern? Och då har jag ändå det bra om man jämför med många andra. Jag kan t.ex inte jobba heltid och borde vara sjukskriven för den tid jag inte kan jobba. Men jag orkar inte ta detta med läkare och Försäkringskassa, jag vill inte vara i det systemet och fråga om jag får åka på semester eller ta ledigt en vecka för att ha höstlov med min dotter, eller rapportera hur mycket jag har jobbat denna veckan eller nästa. Den energin tar för mycket så jag fortsätter som jag gör. Det fungerar ju den mesta tiden. Behöver bara gnälla ibland och få förståelse för varför jag inte orkar en del saker som jag förväntas orka. Jag har dock blivit mycket bättre på att säga NEJ! Intressant är att titta på denna filmsnutt från Tv 4 när en drabbad beskriver hur det kan vara. Jag är inte lika svårt drabbad men Fatigue har jag, på ett sätt är det bra att veta att tröttheten inte beror på ny sjukdom utan faktiskt drabbar många som går genom en cancerbehandling.
Fatigue. Livet efter cancern

Hjärnspöken

De är så starka, mina hjärnspöken, de som gärna poppar upp vid minsta oro för att något som gör ont är cancer. Denna gången hade jag verkligen planerat för att den kommit tillbaka, gjort upp en plan för hur livet skulle förändras igen. Brevet idag gav mig ett besked som inte kan vara bättre:

INGA TECKEN PÅ BRÖSTCANCER

Nu fortsätter livet, det värdefulla som snabbt kan förändras, i tacksamhet och ödmjukhet sänder jag en tanke till de som inte haft samma tur, ett speciellt hjärta till dig Anette som vi miste alldeles för tidigt i somras, jag saknar dig men tror att du finns någonstans och gläds med mig idag....

Hjärtat bultar

Fasiken vad det slår, mitt hjärta, när jag går in genom dörrarna till mammografin. Jag behöver inte vänta alls utan blir inkallad direkt, skönt.
Hon frågar om allt känns bra, jag säger att nej, jag är mer öm än vanligt, det gör ont och jag är orolig. Hon möter mig lugnt och säger att ömhet är vanligt hos bröstopererade och att den kan öka och minska, smärtan när jag rör min arm är förmodligen muskler (eller brist på muskler). Hon gör en notering till läkaren som ska gå genom mina bilder.
I mitt huvud är det återfall, eller en ny cancer och skelettmetastaser. Jag är säker på att något är fel, det känns så, jag har redan passerat den iskalla känslan av att nu är det fan dags igen, jag har lugnat mig och gör en plan för de kommande månaderna och tänker, återigen, att det var fasiken så dumt att börja pensionsspara.....
Hon avslutar fem minuters besöket med: Du är välkommen tillbaka om 1 år igen! Gode Gud, låt det vara så. Minst 10 dagars väntan. Bara du som haft cancer vet vad den väntan betyder.

Mammografi.

Kuvertet ligger där i brevlådan. Dags för mammografi. Igen. Rädslan griper tag i mig. Vill inte och samtidigt vill jag, det kan rädda mitt liv. Jag är öm, har faktiskt ont i bröstbenet, på båda sidorna, känns det inte lite konstigt på ett ställe, känns det inte lite hårt och lite svullet i armhålan...i mitt huvud får jag ett besked jag inte vill ha. På måndag är det dags. Sen väntan på framtid eller mardröm.
En av mina vänner dog för knappt 1 månad sen. Hon fick cancer och sen kom det tillbaka knappt ett halvår efter den första. Det fanns inget att göra. Min mardröm blev hennes verklighet. Hon blev sjukare än någon annan jag träffat men behöll modet, kraften och viljan in i det sista. Imorgon är det begravning och ett sista farväl. Och jag är rädd för att tvingas vandra samma väg. När ska jag sluta vara rädd?
Jag har en dröm om att få åldras, tänk att få bli rynkig och gråhårig! Så vackert när erfarenheter och livskunskap syns hos en människa ❤

All inclusive

På denna resan fanns inget val, det var bara all inclusive. Hotellet ligger precis i utkanten av nationalparken Las Dunas och närmsta stad med restauranger ligger 5 km bort. Det finns en supermarket här intill men eftersom allt boende är dubbelrum så kan man inte laga egen mat. Detta innebär att från kl 8 tills 21.30 finns det mat och fram tills 01 finns det dricka......nåväl vi börjar uppskatta detta system 😊 Idag åt vi en god frukost kl 9.30 och eftersom det är lite molnigt idag så sitter maken och jag och dricker en cappuccino vid poolen, kanske hämtar vi lite vattenmelon om en stund och blir det varmt hämtar vi bara lite kallt att dricka. Skulle vi bli hungriga före lunch kan vi ta pommes, pizzaslice, hamburgare, korv, toast eller varför inte frukt och grönsaker. Lunchbuffen bjuder på både varmt och kallt och efterrätter likaså kvällsbuffen. God mat och varierande 😊 Jag brukar göra en god sallad till lunch med olika fräscha grönsaker och något protein till samt frukt efteråt. Middagen väljer jag något varmt, fisk eller fågel samt grönsaker gärna wokade. Lillsessans nyårslöfte är att äta mer grönsaker så hon tar rivna morötter varje dag. Och så finns det glass hela tiden med topping och strössel och vispgrädde!!!!! Massor av olika sorters kaffe och choklad och en diger drinklista att välja ur.....finns alkoholfria alternativ.
Lillsessan har blivit en liten tuffing och är med i Maxiklubben. De gör en massa roliga saker och pratar bara engelska och tyska.....på fredag är det träning hela dagen inför kvällens show på stora scenen, de har målat tröjor, byggt sandslott och lekt lekar. Och hon klarar sig fint med sin engelska, gissar att hon lär sig mer dessa timmar än på hela terminen i skolan. Att vara tvungen att prata, förstå instruktioner och lekregler ger mycket. Vi känner oss dock lite ensamma......i eftermiddag ska vi in till stan och äta indiskt och sen vara med på firandet av den spanska julen där de tre vise männen kommer. Det är parad i stan och imorgonbitti blir det en liten julklapp till Lillsessan ❤

Vi har tagit promenader på stranden/öknen och det är fantastiskt vackert.

Vi spelar spel varje dag, underbart att inte behöva diska, laga mat, städa och bara få vara med varandra.

Gott nytt år!

Vilken fest de ordnade på hotellet igår 😊 Middagen var fantastisk, både god och vacker. Levande ljus, servering av vin och champagne vid borden. Chokladfontän, olika sorters ost, frukt, efterrätter, godis och massor av mat att välja av. Alla fick presenter, fina pennor och partybags med roliga hattar, tutor mm. Underhållning och dans, goda drinkar och trevligt sällskap av både tyskar och svenskar från Lomma. Kvällen och året avslutades med att äta tolv vindruvor, en för varje minut före tolvslaget, champagne och fyrverkerier. Tror vi somnade vid halv två.
Idag har vi solat, badat, läst och spelat spel. Semester är skönt ❤

Fuerteventura

Semester. Efterlängtat efter höstens arbete och skola. Underbart och varmare än i Sverige och trots att det har blåst så mycket idag att det blev för kallt att bada även för Lillsessan så har vi haft det härligt. Vi tog bussen till Corralejo. Ett kärt återseende efter sju år 😊 men vi saknar våra två äldsta som stannar hemma med flick och pojkvän och jobb och plugg.

Med all inklucive ser kylen ut såhär 

Lite shopping till Lillsessan 

Fyra år sedan....

.....livet förändrades den där dagen för fyra år sedan då läkaren ringde och jag fick känna på hur riktig skräck kan kännas. Mycket har hänt under de här åren och jag har förstått och accepterat att det aldrig mer kan bli som förr, jag kommer inte tillbaka....det är framåt som gäller! Jag har accepterat att min hjärna och kropp fungerar annorlunda, jag blir fort trött i hjärnan och det blir liksom ett tomt svart hål där mina tankar och handlingar annars skulle fått plats. Jag är oerhört stresskänslig och jag lär mig fortfarande vilka strategier som fungerar bäst när jag glömmer, inte följer med i samtalet, i filmen eller förstår vad jag precis läste.

Cancer, vilken jävla sjukdom 😈 den förstör så mycket, sipprar in i själen, rädslan stannar i varje cell för även om tiden går och läker många sår så lurar den och väntar på att slå till igen, hos mig eller någon annan nära. Men just nu lever vi och njuter av det som erbjuds, rädslan kapslar vi in och skickar till en annan tid.
❤ kärlek till er alla ❤

Sista dagen

Ett väntat åskväder stängde poolen en halvtimme tidigare än vanligt. Himlen var blå med lite moln men varnas det för åska stänger poolerna direkt. Det kom aldrig någon åska inte ens en droppe regn eller muller långt borta.......Vi tog en lite längre lunch innan vi åkte med bussen upp i stan. Vi gick en runda i Kowloon park och strosade bland alla andra, njöt av värmen och lekte lite i en labyrint 😊 När vi var här för fem år sedan åt vi på en restaurang med jättegod kinesisk mat och vi tänkte avsluta även denna resan där. Tyvärr var restaurangen stängd men vi hittade en annan. Makens mat var jättegod, min mat var ok, lite tråkig och torr men Lillsessan som beställt nudlar med fläskkött och grönsaker fick in ett fat med stekta, friterade torra hårda nudlar och en stor skål med simmig sås som man skulle blanda med nudlarna......det blev ett besök på McDonalds.....lilla hjärtat kan ju inte vara hungrig. Vi åt oxå en slags glassorbet (koreansk stil) med massor av jordgubbar innan vi åkte tillbaka till hotellet för att packa det sista.

Lördag i Hongkong

Vi har tur med vädret och kan återigen starta dagen i poolen 😊 Vi leker, simmar, dyker och bara har det skönt. Efter lunch läser vi lite och Lillsessan tittar på en film och framåt sen eftermiddag tar vi metron upp i stan. Fullt ös med massor av lördagsfirare som promenerar, dansar, sjunger, äter från gatustånd som säljer mat vi aldrig sett förut, det verkar spännande men inte så klokt och skyltarna som berättar vad det är står bara på kinesiska. Vi hamnar istället på en indisk restaurang, lite enklare än den vi var på förut och jag tittar bort när jag går på toaletten som ligger längst in, förbi både kök och disk. Nåväl maten var god och det var många indier som åt där.
Vi skulle egentligen inte shoppa något men vi hamnade på en marknadsgata och det gick bra att pruta så några påsar fick vi med oss tillbaka i alla fall.

Lite nya väskor kan man ju inte säga nej till 😀 skrinet och temuggen hittade vi hos en gammal farbror, där köpte vi även två vackra tavlor.

Lillsessan var nyfiken på hur man handlade i en sån här automat så hon fick naturligtvis prova!