lördag 3 februari 2018

FRISK

Inget annat var inbokat denna dagen.
Vägen till Lund är ganska rak så jag hinner tänka en del och plötsligt är jag framme. Jag har varit här förut när min väninna låg här, hon dog i augusti..... Jag hade tur och fick en parkeringsplats precis bredvid Onkologen. Pulsen är hög och några som går in samtidigt som jag tar hissen upp till cytostatikan, de är mitt uppe i skiten. Deras ansikten är trötta och stegen tunga, såg jag ut sådär?
Nr 37 och 300 kr, sitt ner i väntrummet och vänta, här tänker man på patientintegriteten så namnet blir ett nummer....jag var 20 minuter för tidig. Så många gånger som jag har suttit i väntrum och väntat på besked, här sitter flera andra och väntar, en del märkta av sjukdomen och det knyter sig i magen. Den absoluta skräcken är att sitta och vänta på besked om jag ska leva eller dö, idag är ingen sådan väntan men minnet ligger så nära och  jag måste komma ihåg att andas och inte titta på de andra. Jag läste en tidning utan att se vad jag läste. Prick 10.45 blir nr 37 uppropad.
Jag träffade överläkaren, honom har jag träffat några gånger förut när det varit en svullen fot med tänkbar propp (var ingen propp), när jag hade ont i ryggen och uppföljning av det (det var ingen metastas, bara ett diskbråck). Han satt där lite lugnt tillbakalutad i sin stol och frågade hur det var med mig. Jag svarade att jag var glad över att vara på femårskontroll eftersom det inte varit självklart för mig när jag blev sjuk att jag skulle leva så länge. Han log lite och jag tänkte att de där tankarna som jag haft inte stämde med hans. Ur hans perspektiv kanske 90 % överlevnad är bra medan jag tänker på de 10 % som inte överlevde.....
Nåväl, han tog sig god tid, jag kände att han visste min sjukdomshistoria och hade koll. Han ritade kurvor och förklarade effekten av tabletterna och berättade hur man ser på återfallsrisken. Han föreslog att jag ska fortsätta med Anastrozol i tre år till dvs sista tabletten april 2021, Alendronat (mot benskörhet) till sept 2019, sen får man inte äta dem längre, och så vill han att jag opererar bort äggstockarna så slipper jag Zoladexsprutan. Fortsatt mammografi 1 gång/år i fem år till. Det känns bra, det finns en plan, för mig, för framtiden. Han visade mina bröstbilder från mammografin och jag kan se att en tumör syns tydligt om det skulle komma någon igen i mitt bröst, frisk vävnad är grå och svart, tumören är helt vit. Inga svårigheter att se vilket känns bra.
Jag berättar att jag inte orkar jobba heltid, att koncentrationen är nedsatt likaså minnet, att jag alltid är trött, att sömnen är rubbad, att jag är öm i bröstet och att armen ibland känns svullen och att jag har en hel del känselbortfall i bröst och arm. Han säger att det är så det kan bli med en stor operation och en tuff behandling, inget konstigt eller något som är tecken på ny cancer. Mina andra biverkningar från medicineringen kommer att avta i takt med att jag slutar med medicineringen, det känns skönt, jag är ganska trött på ledvärk, stelhet, huvudvärk, halsbränna, muskelvärk mm. Han tittar och känner igenom mina bröst, kommenterar att den svullnad jag har i bröstet är en strålningsskada. Jag klär på mig och han säger "Jag ser dig som frisk, lev ditt liv och njut. Vi ses om tre år igen i samband med att du slutar med tabletterna, då skriver vi ut dig!" Jag ler, han ler och jag liksom svävar ut med ett stort leende på läpparna och försöker undvika att titta in i väntrummet där de sitter som väntar på besked. Frisk, jag är frisk, jag vågar knappt säga det. Tack för att jag är frisk, tacksam och ödmjuk för denna gåva. FRISK, vågar knappt säga det men han säger att jag är frisk.

3 kommentarer:

  1. Grattis till ett riktigt glädjande besked! Du får berätta mer när vi ses, jag ska ju också snart på femårskontroll. Stor kram!
    Else

    SvaraRadera
  2. Så underbart härligt❤️
    Jag blir så glad för din skull❤️

    SvaraRadera