Vi åkte upp med hissen och där i rummet väntade de, fostermammor och fosterpappor, på de små flickorna som de hade sagt hejdå till för 10 år sedan. Då, bebisar, nu 10 åringar.
Det var mycket känslor i det rummet. För alla. Svårt att förklara hur det känns när en främling sitter med din dotter i knät och drar fingrarna i hennes hår, känner på hennes armar, tittar henne i ögonen och minns saker om henne, vet saker om henne som du inte har en aning om. Det blev ett fint möte som gav svar på många frågor, som fyllde i många av de luckor som har funnits, nya pusselbitar som kunde läggas till livspusslet som snart är helt. "Mamma, jag har en familj till", ja, det har du min älskling.
(PS: Naturligtvis har Lillsessan sagt att detta inlägg är ok)
Snyft, så rörande.
SvaraRadera