onsdag 2 april 2014

Magnetröntgen

Jag sitter i ett litet bås på sjukhuset.
Det hänger blå skynken för öppningarna så att det blir lite privat när man ska klä av sig sina kläder och skor. Det finns ett vitt plåtskåp, där ska mina saker finnas under tiden jag röntgas. Jag får en sjukhusrock, även den blå. De är lite försenade så jag får sitta en stund och vänta.
Hur hamnade jag här? Ibland hamnar jag i den där bubblan av overklighet där jag befann mig ofta när jag var sjuk. Världen runt omkring rullar på och jag står lite på vänt, lite utanför. För de som arbetar här är detta en vardag, undrar hur många patienter som passerar här under en dag, en vecka, ett år. För mig är det första gången.

Sköterskan sätter en nål i armen, där ska det sprutas in kontrastvätska (jag tog blodprovet imorse och det hann bli klart, normala njurvärden:))
Jag måste ligga platt, raklång.
En "röntgenkudde" läggs så att den täcker mage, bäcken, rygg.
Jag får en "larmboll" i höger hand, öronproppar i öronen och sen hörlurar med radio. Låten de spelar är: "What doesn´t kill you makes you stronger" hm, passande....
De sätter en slags mask över mitt ansikte och så skjuts jag in i röret. Det är trångt, jag djupandas, blundar, försöker koncentrera mig på radion, sneglar lite bakåt där jag vet att det är öppet. Maskinen låter dunk, dunk, dunk när bilderna tas. Jag skjuts längre in, dunkandet börjar igen. Tredje gången jag skjuts in kommer en sval luft längs mitt ansikte, det är skönt.
Det känns som om jag legat en evighet när sköterskan säger att det är 5 minuter kvar och att jag ska försöka andas så lätt som möjligt innan han kommer in för att ge kontrastvätskan, sen är det upploppet på 2 x 4 minuter. Paniken kommer, jag måste ut! Men andningen gör sitt och jag klarar det sista också.
Smärtan i ryggen är nästintill outhärdlig, det gör fruktansvärt ont och när jag kommer ut ur röret kan jag äntligen böja på benen för att avlasta ryggen. Jag måste ha hjälp med att sätta mig upp. Jag klagar sällan men detta var oerhört jobbigt.
Det är klart. Svar om 1-2 veckor.
När jag går kommer en annan kvinna in, stackars henne, hon har allt kvar men jag är klar!


Hur fungerar en MR?
Man ligger inne i en stor cylinderformad magnet och utsätts där för ett pulserande magnetfält som är 10 000-30 000 gånger starkare än jordens magnetfält. Atomkärnorna i kroppen pekar normalt i olika riktningar, men när man påverkas av det starka magnetfältet i MR-kameran kommer de att ligga parallellt med varandra. Atomkärnorna roteras på detta sätt ur sin naturliga position. När man sen slår bort magnetfältet faller atomkärnorna tillbaka till sin naturliga plats och avger då radiovågor. MR-kameran registrerar dessa radiovågor, som sen omvandlas till bilder i en dator. I mitt fall vill man då ta reda på vad de där skelettförändringarna är som syntes på skelettröntgen.

Jag har sovit ett par timmar i eftermiddags. Nu början en ny väntan.


3 kommentarer:

  1. Hua, det lät inte som någon vidare kul upplevelse. Magnetröntgen i Simrishamn känns som en viskning i jämförelse. Om jag ska skiktröntgas igen ska jag be att få återvända till mina forna hemtrakter känns det som efter att ha läst detta. Skönt att ha det gjort hur som helst, må din väntan på besked bli så kort som möjligt. Kram!

    SvaraRadera
  2. Tror att undersökningarna kan vara lite olika beroende på vad man vill ha för information. Om inte, så sätter jag mig gärna i bilen/tåget till Simrishamn om det behövs fler röntgen.
    Kramar :)

    SvaraRadera
  3. Jo, så är det säkert. I mitt fall var det ju lungorna de ville se. Själva röntgenapparaten var inte alls så här stor och framför allt hade jag huvudet ute "i fria luften", vilket kändes väldigt skönt. Och inte tog det överdrivet lång tid heller. Jag kan följa med dig och vara ditt röntgensällskap och visa dig dit! ;) Kram!

    SvaraRadera