tisdag 8 oktober 2013

...man vågar liksom inte riktigt tro att det är sant...

Första dagen på flera veckor som jag kan gå ordentligt och det känns härligt och ovanligt. Jag har problem med stela leder och speciellt ont har jag haft i en tåled på högerfoten. Gissa hur mycket man använder tårna? Hela tiden! Jag känner fortfarande stelheten men det gör inte ont :) Träning är det enda som hjälper och tåhävningarna har gjort ordentligt ont men jag har ändå fortsatt, ser ut som om det ger resultat nu. Envis är bara förnamnet!

Det är lite jobbigt just nu. Jag blir påmind HELA tiden om bröstcancer...Jättebra att det är en månad som cancer uppmärksammas extra mycket och pengarna som kommer in går till forskning som kanske t.om har gjort att jag lever idag så missförstå mig inte, jag tycker att det är fantastiskt MEN samtidigt så sätter alla artiklar, intervjuer, rosa bandet produkter mm igång ännu mer tankar och funderingar. Jag kastas brutalt tillbaka till förra året då jag fick beskedet och det är ledsenhet, oro och rädsla som dyker upp. Mardrömmar med röntgen och olika besked om förändringar i hjärnan, lungorna mm, svårt att få någon vidare sömn. Tårarna kommer med jämna mellanrum och jag förstår att resan är långt ifrån slut, det är mycket kvar. Att bli frisk och vara frisk är svårare än man kan tro efter en sån här helvetesresa, man vågar liksom inte riktigt tro att det är sant....

Och, kom nu ihåg alla nära och kära. Bloggen är en slags ventil för mig som jag använder för att pysa ut det som är jobbigt. Jag varken vill eller kan prata med er om allt, ibland är det faktiskt ganska skönt att bara vara vanlig tillsammans med er. Och livet är härligt och underbart och samtidigt oförklarligt svårt emellanåt. Kärlek till er <3

4 kommentarer:

  1. Kram...... Håller med dig! !!! Man påminns hela tiden om sitt helvete.......kram

    SvaraRadera
  2. Känner också så, trotts att jag inte varit sjuk. Undrar om de som hittade på detta, kan förstå ångesten kampanjen väcker, jag hatar oktober, jag hatar cancer!

    Alla styrkekramar Maria och barnen

    SvaraRadera
  3. Jag förstår vad du menar....men jag kommer ändå att fortsätta....men vi är vanliga också tillsammans mest hela tiden! Älskar dig och min mobil finns hos mig dygnet runt bara så du vet.

    SvaraRadera
  4. Håller med dig, det är jobbigt på ett sätt samtidigt så känner jag mig lite stärkt med och får lite "jäklar anamma", men jag har ju inte hunnit samla mig och har ju inte ens opererats ännu. Härligt att du känner dig bättre och inte har lika ont längre, hoppas att det håller i sig och blir bättre och bättre för varje dag, längtar tills jag kan börja träna igen :-)
    Kram
    Karin

    SvaraRadera