1 års kontroll

17 oktober kl. 9 stod det på kallelsen.
Jag har läst den många gånger och ser att det finns en skillnad mot de kallelser det varit förut till Onkologen, det står inte att man gärna kan ta med sig någon närstående. Jag analyserar som vanligt och tänker att de inte behöver skriva så, beskeden jag har fått förut har varit dåliga eller under en så jobbig period att de bedömer att det är bra att inte vara ensam men nu går det bra...Jag vill gå själv.

Onkologen har sammanfattat min behandling.
Hon berättar att resultatet från mammografin är utan anmärkning, det som syns (och känns) som avvikande beror på strålningen. Den har gjort att vävnader blivit förstörda och det tar tid innan det ser normalt ut dvs det onormala är normalt.
Bentäthetsmätningen som gjordes i juli är ok, behöver inga kalktabletter:)
Hon känner genom båda brösten, bröstkorg, armhålor, hals, mage, lyssnar på lungorna.
Huden på bröstet är annorlunda pga strålningen, svullnaden i bröstet lägger sig så småningom likaså det där hårda och ömma som känns så tydligt så fort man kommer åt bröstet.
Känselbortfallet som jag fortfarande har kvar finns det hopp om. Hon säger att känseln fortfarande kan komma tillbaka, 11 månader sen operationen tycker hon är kort tid, för mig är den lång.
Antihormonbehandlingen fungerar och biverkningarna är inte så mycket att göra åt, hon menar att de ska bli mindre efterhand. Fotproblemen tror hon kan vara en inflammation så nu ska jag äta lite starkare tabletter och förhoppningsvis bli helt bra i foten igen.
Hon skickar mig till labbet för provtagning och koll av blodvärde och vita blodkroppar.
Jag vill ha en % på återfallsrisken och hon lovar att återkomma om den...

Så summan av det hela är att den här resan äntligen nått en station som jag gärna vill stanna vid, biljetten till fortsättningen lämnar jag tillbaka och hoppas att jag aldrig nånsin behöver lösa in den för att fortsätta resan.
Det senaste året har varit ett helvete, ett kaos full av ångest, rädsla, ilska, förtvivlan, sömnlösa nätter, mycket tårar, en massa biverkningar av mediciner som jag inte ens hört talas om förut, reaktioner hos mig själv som jag inte visste fanns men det har även varit en hel del jävlar anamma, beslutsamhet och styrka som ibland överraskat både mig själv och min familj. Jag har mött fantastiska människor på vägen, de som kämpar, de som orkar trots att det ser mörkt ut, de som förlorat kampen, de är fina i det tysta, de är starka ensamma men också tillsammans.
När min energi tagit slut, när jag har tvivlat på att detta skulle gå bra, när jag har mått väldigt dåligt och varit i det mörkaste djupa hålet utan botten då har det alltid funnits någon där och hjälpt mig upp igen.
Jag känner djup tacksamhet över att jag bor i Sverige och över den fina sjukvården som vi har. Jag är lycklig över livet och varje dag är en gåva. Cancern finns med mig och den kommer jag aldrig att glömma och så får det vara, det känns ok. Rädslan kommer också att finnas med och jag kommer att bli orolig om jag känner något konstigt men just nu tänker jag njuta av livet och fira att det ser bra ut, att allt är normalt, äntligen ♡

Och du, tårtmästaren, vi kan fira nu ♡

Massor med kärlek till alla er som funnits vid min sida!!!!!