Rädd

Om 12 timmar vet jag eller vi vet...
...vilken sorts cancer det är,
....om den spridit sig till lymfkörtlarna,
....om den är hormombaserad
...om den är en "snäll" variant eller en aggresiv,
...om jag behöver cellgifter för att ta död på eländet,
....om det räcker med strålning,
....om jag ska äta tabletter i många år framöver
....om jag kan bli frisk
....om återfallsrisken är hög eller låg
....om det inte går att bota....

...och jag är rädd, livrädd, skräckslagen för att beskedet ska vara negativt, att det inte går att göra något, att knutjäveln inte var "modertumören" utan en metastas till något någonannanstans i kroppen....och alla symtom kommer tillbaka, jag är iskall, kass i magen och har svårt att fokusera för jag och min hjärna vet hur det är att vara i chock och vi vill inte dit igen, ner i den svarta bottenlösa avgrunden, dit där ingen borde komma...

Att vara sjukskriven...

Att vara sjukskriven innebär att ingen väntar på att jag kommer till jobbet...
Att vara sjukskriven innebär att det inte finns några jobbmejl att kolla eller jobbtelefon att svara i...
Att vara sjukskriven innebär att efter att jag lämnat lillskruttan i skolan kan jag gå hem och lägga mig igen....
Att vara sjukskriven innebär att ingen undrar var jag är...
Att vara sjukskriven innebär att vara ganska mycket ensam...och det behöver inte vara negativt...
Att vara sjukskriven innebär att det finns mycket tid att tänka, på dåtid, på nutid och på framtid...
Att vara sjukskriven innebär att tidningen blir läst varje morgon....och att radion står på...
Att vara sjukskriven innebär att kunna lyssna på alla gamla skivor som jag glömt bort...
Att vara sjukskriven innebär att jag kan klinka på gitarren utan att någon behöver stå ut med oljudet...
Att vara sjukskriven innebär att vilka tider som än föreslås för läkarbesök och andra möten passar bra, jag är ändå ledig...
Att vara sjukskriven innebär att jag kan vila när jag behöver det...
Att vara sjukskriven innebär att försöka hitta en ny struktur på dagarna som är meningsfull...
Att vara sjukskriven innebär att jag faktisk är sjuk...
Att vara sjukskriven ger mig en chans att komma ifatt mig själv i allt som har hänt de senaste 4 veckorna...
Att vara sjukskriven innebär att jag kan hämta prinsessan tidigt från skolan när jag orkar...
Att vara sjukskriven innebär att jag nästan alltid är hemma när mina goa tonåringar kommer hem från skolan...
Att vara sjukskriven ger mig en möjlighet att göra det enda jag kan för att besegra knutjäveln och det är att se till att min kropp blir stark och orkar ta emot och stå ut med behandlingarna som kommer...

Kramizar till er alla

Fars dagsfirande

Ännu en helg är slut. Enligt sonen går den alldeles för fort och det borde istället vara så att det är skola 4 dagar och ledigt 3 dagar....
Idag har vi firat far, både hemma och hos min käre pappa. Alla vi 4 syskon var där och fikade och pratade under eftermiddagen. Kusinerna lekte och hade det kul.
Vi har haft det trevligt men ständigt lurar den där cancern bakom hörnet. Jag ser i deras ögon att de är ledsna och bekymrade och oroliga över vilket beskedet blir på onsdag.
Ikväll har vi ätit extra god mat och hade julmustpremiär:)

Just nu känns det ganska ok att leva i detta vakum och ovisshet. Vi vet att det var cancer i knutjäveln och i portvaktskörtlar men är ovetande om det var cancer även i de andra lymfkörtlarna. Ovetande om vilken sorts cancer det var/är, ovetande om det blir cellgiftsbehandling. Jag VILL inte veta om det är ett negativt besked, då är det bättre att leva såhär, i alla fall ett litet tag till.....jag kan få "låtsas" att allt är bra för ett litet tag till...

Mitt förhållande med Gud

Jag döptes som knappt 3 månaders bebis, det valet gjorde mina föräldrar, som de flesta andra föräldrar för 46 år sen. På vår gata i Hässleholm bodde, eller han bor faktiskt fortfarande kvar, en pingstpastor. Varje söndag morgon körde han gatan fram och plockade upp gatans ungar och körde iväg till söndagsskolan. Det var ingen som funderade på hur många man fick vara i bilen och bilbälte, ja, det användes inte. Söndagförmiddagarna tillbringade vi i Finja skola och läste bibeltexter, lekte och hade roligt. När man varit i söndagsskolan 12 veckor fick man en silversked (jag fick många skedar). Jag kommer oxå ihåg att det fanns en bössa med en liten pojke som bugade när man la i pengen. Mina föräldrar var inte religiösa och gick inte regelbundet i kyrkan men de tyckte det var viktigt att vi barn fick en inblick i religionen, det var ju en bra tanke eftersom vi var döpta alla 4.
Jag kan inte komma ihåg att jag upplevde söndagsskolan som speciellt religiös, det är mest sång och skratt jag minns:)
När jag var 10 år råkade jag ut för en olycka. Vi lekte bollpjätt på skolgården och jag stod bakom en klasskamrat när bollen kom farande och jag hann inte se den. Tennisbollen for med en väldig fart rakt på mitt öppna öga och jag blev blind. Jag låg 4 veckor på sjukhuset Kristianstad då läkarna gjorde allt de kunde för att rädda synen. På den tiden fick inte föräldrarna vara med på sjukhuset så det var bara på besökstiden som mina föräldrar fick komma. Det fanns ingen barnavdelning på ögonkliniken så det var jag och äldre damer som var ganska sjuka som tillbringade hela dagarna tillsammans. Sköterskorna gjorde vad de kunde men jag var ensam och ledsen och hann utveckla en ångest och rädsla då jag fick panikattacker när jag inte kunde andas. I många år efteråt kunde jag inte sova i mörker eller ha stängd dörr. Under den ensamma tiden på sjukhuset började jag prata med Gud. Jag delade mina tankar och rädslan inför att aldrig kunna se igen och bad att jag skulle få synen tillbaka. Och en dag hände det,  jag kunde se igen :) Först var allt grönt och suddigt men färgerna och skärpan kom tillbaka. Det var faktiskt ett mirakel.
Sen dess pratar jag med Gud allt som oftast. Om livet, om hur tacksam jag är för mina barn, när jag är rädd och ledsen, när jag är glad osv. Jag går inte regelbundet i kyrkan eller rättare sagt, jag är i kyrkan regelbundet men deltar inte i gudstjänsterna. För mig finns Gud överallt men mest inom mig.
En tid efter cancerbeskedet hade jag svårt att prata med Gud. "Varförfrågorna" var (och är fortfarande) många och jag fick inte de svar jag sökte. Men det lugnar mig att prata med Gud, helst på kvällen när det är tyst och mörkt, ingenting som stör våra samtal. Jag ältar frågor och orättvisor fram och tillbaka och känner mig lite klokare efteråt, i alla fall en liten stund :)

En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest. HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig. (författare okänd) 

Nu är 3 dagar kvar tills jag/vi får besked av läkaren och det är dagar med stor oro och rädsla. Det är stundtals svårt att bära all oro och det gör mig oerhört trött. Jag tror att det bara finns ett par fotspår i sanden längs min livslinje just nu... 

Familjedag

Den 31 oktober firar vi familjedag. Det är den dagen vi fick yngsta prinsessan på Civil affairs office i Changsha, Kina. Dottern hade önskat Kinabuffé och att vara tillsammans hela familjen på 7 årsdagen. Tyvärr var jag nyopererad och inte i skick att fira ordentligt utan vi fick ta en liten hemmakväll den dagen istället. Men ikväll var det dags :) Bamboo City med kinesisk buffé, sushi, mongolian barbeque och efterättsbuffé med frukt, friterad banan (som egentligen inte alls är kinesiskt) och glass stod på menyn. Ett par härliga timmar senare kom vi hem igen mätta och nöjda.

Innan idag var jag och min kollega och tittade på ett rum som vi ev. ska hyra från 1/1. Tror det blir mer effektivt att ha ett arbete att gå till istället för att sitta hemma och jobba. På köpet får vi trevliga kollegor och samarbetspartners och en härlig miljö i Alnarp. Hoppas så att det blir som vi önskar. Känns skönt att planera inför framtiden samtidigt som den är så oviss. Vi har ingen aning om när jag kan börja jobba igen och min kollega jobbar just nu för två, tack Cecilia <3

Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på cancer idag och när jag säger "inte så mycket" menar jag att det funnits stunder av skratt och glädje blandat med rädslan som ständigt finns i min närhet och korta stunder har glädjen vunnit över rädslan.

"Tvivla aldrig på framtiden, den har mycket att bjuda på"

Kram

Strängen

Det finns mycket nytt att lära om kroppen när man blivit sjuk.
Tydligen har alla en s.k "sträng" som går från armhålan, ner längs insidan av armen och slutar i tummen. Denna märker man inte av i vanliga fall men vid en operation i armhålan kan den ställa till med problem. När såret läker drar strängen ihop sig och det blir svårt, nästan omöjligt, att hålla armen rakt upp. Det tar emot, drar och gör ont när man lyfter armen. Vanligt att det kommer 1-2 veckor efter operationen och det är ju där jag är nu. Det gör ont, ajajaj, men det är bara att bita ihop och dra armen uppåt, sträcka och stretcha med jämna mellanrum under dagen. Jag är mycket stelare men det går. Gör jag inte detta nu blir det så mycket svårare sen. När jag ska strålas senare måste jag ha armen rakt upp så jag måste liksom få den där strängen att bli ok igen. Ja, det är väl det som kallas sjukgymnastik och envishet i en bra blandning.

Nu ska jag dela med mig av en text som finns i boken "Sant och sånt" som jag hittade hos en nyfunnen vän på FB som oxå har bröstcancer.

Det var en gång en kung i ett land långt borta som utlyste en tävling.
Den konstnär som kunde måla en tavla som föreställde sann frid skulle få en riklig belöning.
Under den kommande tiden strömmade tavlorna in. Efter att länge och väl ha studerat tavlorna stod valet till sist mellan två olika tavlor.
 

Den första tavlan var en vacker bild av ett berg vid en sjö. De höga bergen med sina snöklädda toppar kontrasterade vackert mot den djupblå himlen.
Bergen och träden avspeglades kristallklart i den blanka vattenytan i sjön.
 

Kungen tyckte mycket om tavlan, men den var inte en självklar vinnare.
 

Den andra tavlan var helt olik den första. Den föreställde ett brusande vattenfall där vattnet störtade ner längs en bergvägg.
Himlen täcktes av mörka moln som gav intrycket av att ett oväder var på väg.
Men den som tittade riktigt noga upptäckte att alldeles i kanten av de störtande vattenmassorna, på en utskjuten klippa i bergväggen, hade konstnären målat en fågel i sitt bo.
Fågeln låg tryggt trots all oro runt omkring.
 

Det här är den vinnande tavlan, sade kungen till sist.
För sann frid är inte frånvaro av storm.
Sann frid är att hitta lugnet mitt i stormen.

 

Kramar från mig som försöker hitta lugnet mitt i stormen och som faktiskt lyckas finna det lite då och då.

Besök hos sköterskan

Dags för besök hos sköterskan på bröstmottagningen, lymfvätskan som samlats skulle tömmas. Hon tog bort tejpen, tvättade och satte på en ny mycket mindre tejp längs med ärren, ca 10 cm/ärr. Ser ganska ok ut nu faktiskt, blåmärket brer ut sig men det försvinner ju så småningom. Det var så lite vätska som samlats att hon inte tyckte det var värt infektionsrisken att tömma ut den. Det mesta som jag tycker känns tjockt och buligt är en normal svullnad som kommer att försvinna:) Hon drog åt bh:n mycket mer än vad som är bekvämt för att svullnaden ska gå tillbaka fortare, "bara" 7 veckor kvar med den på dygnet runt. Bh:n sitter såååå tight och det är inte bekvämt men ett litet obehag i det stora hela, det finns ju betydligt värre saker....Ikväll tar jag även sista sprutan med blodförtunnande :)
Har haft trevligt besök av chefen idag, vi fikade och satt och pratade i flera timmar. Har fått både choklad och tidningar idag, tack Malin och Yvonne! Jag kröp upp i soffan en stund i eftermiddags med en go grön fleecefilt och en tidning :)

Vi har haft en lång diskussion ikväll. I maj bokade vi en resa till Florida och ikväll är sista betalningsdagen, sen försvinner flygbiljetterna och de blir så mycket dyrare. Sannolikheten att vi ska kunna åka är liten men inte utesluten. Trots det så känns det som att vi ger upp och tror att beskeden nästa onsdag ska bli dåliga om vi avbeställer resan nu. OM beskedet blir bra och det innebär att vi skulle kunnat åka kommer vi att reta oss på om vi inte betalade. Vi har ju ett avbeställningskydd och vi kommer att få tillbaka nästan alla pengarna om vi måste avboka men det är klart att det innebär lite jobb och tar tid innan vi får tillbaka pengarna. Så efter mycket tänkande och argumenterande har vi beslutat oss för att ta chansen och betala resan. Det känns bra :)