1 års kontroll

17 oktober kl. 9 stod det på kallelsen.
Jag har läst den många gånger och ser att det finns en skillnad mot de kallelser det varit förut till Onkologen, det står inte att man gärna kan ta med sig någon närstående. Jag analyserar som vanligt och tänker att de inte behöver skriva så, beskeden jag har fått förut har varit dåliga eller under en så jobbig period att de bedömer att det är bra att inte vara ensam men nu går det bra...Jag vill gå själv.

Onkologen har sammanfattat min behandling.
Hon berättar att resultatet från mammografin är utan anmärkning, det som syns (och känns) som avvikande beror på strålningen. Den har gjort att vävnader blivit förstörda och det tar tid innan det ser normalt ut dvs det onormala är normalt.
Bentäthetsmätningen som gjordes i juli är ok, behöver inga kalktabletter:)
Hon känner genom båda brösten, bröstkorg, armhålor, hals, mage, lyssnar på lungorna.
Huden på bröstet är annorlunda pga strålningen, svullnaden i bröstet lägger sig så småningom likaså det där hårda och ömma som känns så tydligt så fort man kommer åt bröstet.
Känselbortfallet som jag fortfarande har kvar finns det hopp om. Hon säger att känseln fortfarande kan komma tillbaka, 11 månader sen operationen tycker hon är kort tid, för mig är den lång.
Antihormonbehandlingen fungerar och biverkningarna är inte så mycket att göra åt, hon menar att de ska bli mindre efterhand. Fotproblemen tror hon kan vara en inflammation så nu ska jag äta lite starkare tabletter och förhoppningsvis bli helt bra i foten igen.
Hon skickar mig till labbet för provtagning och koll av blodvärde och vita blodkroppar.
Jag vill ha en % på återfallsrisken och hon lovar att återkomma om den...

Så summan av det hela är att den här resan äntligen nått en station som jag gärna vill stanna vid, biljetten till fortsättningen lämnar jag tillbaka och hoppas att jag aldrig nånsin behöver lösa in den för att fortsätta resan.
Det senaste året har varit ett helvete, ett kaos full av ångest, rädsla, ilska, förtvivlan, sömnlösa nätter, mycket tårar, en massa biverkningar av mediciner som jag inte ens hört talas om förut, reaktioner hos mig själv som jag inte visste fanns men det har även varit en hel del jävlar anamma, beslutsamhet och styrka som ibland överraskat både mig själv och min familj. Jag har mött fantastiska människor på vägen, de som kämpar, de som orkar trots att det ser mörkt ut, de som förlorat kampen, de är fina i det tysta, de är starka ensamma men också tillsammans.
När min energi tagit slut, när jag har tvivlat på att detta skulle gå bra, när jag har mått väldigt dåligt och varit i det mörkaste djupa hålet utan botten då har det alltid funnits någon där och hjälpt mig upp igen.
Jag känner djup tacksamhet över att jag bor i Sverige och över den fina sjukvården som vi har. Jag är lycklig över livet och varje dag är en gåva. Cancern finns med mig och den kommer jag aldrig att glömma och så får det vara, det känns ok. Rädslan kommer också att finnas med och jag kommer att bli orolig om jag känner något konstigt men just nu tänker jag njuta av livet och fira att det ser bra ut, att allt är normalt, äntligen ♡

Och du, tårtmästaren, vi kan fira nu ♡

Massor med kärlek till alla er som funnits vid min sida!!!!!

...tankarna vandrar tillbaka...

Idag har mina tankar vandrat tillbaka ett år.....då, den 16 oktober 2012 då telefonen ringde strax efter kl 15 och jag förstod att läkaren på vårdcentralen inte kom med goda nyheter. Jag kommer ihåg rädslan, ångesten inför att kanske dö, förtvivlan, ilskan och äcklet inför knutjäveln i mitt bröst. Cancer. Oron över att barnen skulle behöva gå genom detta....
Jag trodde att den här dagen skulle bli jobbig men det har varit ganska ok. Jag har varit på "Förskolan i Fokus" och det var jätteintressant. Jag sov en stund innan jag hämtade Lillsessan och sen gjorde vi pizza såhär mitt i veckan. Det blev till och med några små mini pizzor som vi kan ha som mellanmål.

Imorgon ska jag på 1-årskontroll hos onkologen. Jag vågar inte skriva så mycket om hur jag mår innan jag varit där.

Regn

Regn idag, då blir det en promenad till Mobilia för att köpa ny lera att leka med. Efter att vi gjort lermat/kakor en stund blev vi sugna på att baka på riktigt. Lillsessan gjorde nästan allt själv. Jag hjälpte henne bara med ugnen och gott blev det också:-)

...lockigt. vågigt, grått, svart, rakt upp...

Två dagar i Stockholm med jobb och jag blir helt slut, orkar ingenting...Jag släpade mig till träningen igår eftersom tre dagar utan träning ger mer värk i axlarna, höfterna pajade efter att vi kom lite vilse i Stockholm och fick gå en lång omväg med väska och dator på släp :( så jag behövde verkligen lite träning. Känns bättre idag :)
Det är roligt att jobba och jag märker att mitt minne blir bättre och jag kan göra fler saker samtidigt utan att ständigt misslyckas men när jag blir trött så går det tillbaka och jag hamnar återigen där jag glömmer och har svårt att slutföra det jag håller på med. Tror att vila är det enda som hjälper, helst ska jag inte stressa och jag försöker låta bli eftersom jag vet att det bara blir sämre.
Idag har vi bara tagit det lugnt, maken har krattat löv, yngsta dotter varit på kalas, äldsta dottern på bröllop, sonen i Danmark hos en klasskompis och jag har sorterat lite papper och inte fått så mycket gjort egentligen.

Mitt hår växer på bra, jag har bestämt mig för att låta det växa ut. Jag har fått många kommentarer om att det är snyggt med kort hår men jag känner att jag vill välja själv vilken frisyr jag ska ha och jag har definitivt inte valt en kort frisyr. Så nu blir det en tid med ett hår på utväxt som växer precis som det själv vill, lockigt, vågigt, grått, svart, rakt upp etc men det är mitt eget så det är helt ok.

...man vågar liksom inte riktigt tro att det är sant...

Första dagen på flera veckor som jag kan gå ordentligt och det känns härligt och ovanligt. Jag har problem med stela leder och speciellt ont har jag haft i en tåled på högerfoten. Gissa hur mycket man använder tårna? Hela tiden! Jag känner fortfarande stelheten men det gör inte ont :) Träning är det enda som hjälper och tåhävningarna har gjort ordentligt ont men jag har ändå fortsatt, ser ut som om det ger resultat nu. Envis är bara förnamnet!

Det är lite jobbigt just nu. Jag blir påmind HELA tiden om bröstcancer...Jättebra att det är en månad som cancer uppmärksammas extra mycket och pengarna som kommer in går till forskning som kanske t.om har gjort att jag lever idag så missförstå mig inte, jag tycker att det är fantastiskt MEN samtidigt så sätter alla artiklar, intervjuer, rosa bandet produkter mm igång ännu mer tankar och funderingar. Jag kastas brutalt tillbaka till förra året då jag fick beskedet och det är ledsenhet, oro och rädsla som dyker upp. Mardrömmar med röntgen och olika besked om förändringar i hjärnan, lungorna mm, svårt att få någon vidare sömn. Tårarna kommer med jämna mellanrum och jag förstår att resan är långt ifrån slut, det är mycket kvar. Att bli frisk och vara frisk är svårare än man kan tro efter en sån här helvetesresa, man vågar liksom inte riktigt tro att det är sant....

Och, kom nu ihåg alla nära och kära. Bloggen är en slags ventil för mig som jag använder för att pysa ut det som är jobbigt. Jag varken vill eller kan prata med er om allt, ibland är det faktiskt ganska skönt att bara vara vanlig tillsammans med er. Och livet är härligt och underbart och samtidigt oförklarligt svårt emellanåt. Kärlek till er <3

Höstkalas

Vi har en del i familjen som fyller år under hösten. Först mina yngsta systerbarn, sen min bror, min mamma, syster, maken, min brors bonusbarn och sen min svåger...och idag var det dags för kalas för min älskade fina mamma <3 Gofika tillsammans med trevliga familjen är härligt!
När vi är samlade såhär så slås jag av tacksamheten över att vi alla är med, att jag är med....Jag blir oerhört trött av allt runtomkring men det är en skön trötthet och den går ju över.
Så idag får lilla mamsen bli firad även här på bloggen med en blombukett, trots att hon inte fyller år på riktigt förrän på tisdag.

Flexibelt arbete

I tisdags började jag jobba 50%. Känns bra men jag blir trött. Det känns ungefär som när jag började jobba 25% så jag vet att det tar ett tag innan jag orkar göra något annat än att jobba. Tur att jag har ett hyfsat flexibelt jobb och en förstående kollega :-) Jag behöver inte köra till kontoret alla dagar, jag kan jobba hemifrån och orkar jag inte så länge kan jag ta en paus. Utbildningarna tar naturligtvis mest på krafterna och de tre timmarna det tar är knappt jag klarar av att hålla fokus och koncentrera mig. Men det blir successivt bättre. Jag känner att det kommer tillbaka men det tar tid och jag blir lite otålig, kanske ett gott tecken. 

Idag köpte jag rosa bandet produkter och 2 rosa bandet rosetter. Jag tänker på de som precis fått sitt cancerbesked, på de som kämpar med behandling av olika slag, på de som fått reda på att cancern är obotlig, på de som förlorat kampen. Jag skänker även en tanke på alla de som drabbas när någon får cancer för även om det är en som får diagnosen drabbas så många fler runtomkring. Och till alla er som kämpar: ♡♡♡