söndag 17 november 2013

Tankar i mörkret

Jag fick en fråga häromdagen om det kommit något bra ur denna resan...jag har oerhört svårt att se något som bra med att få cancer.
Det bästa hade varit om jag och alla nära hade sluppit detta och fått leva obekymrade ett tag till om hur det är att leva med/leva nära någon som är svårt sjuk. Att leva i en mardröm en längre tid gör att man liksom inte riktigt känner sig delaktig i det vanliga livet, det som alla andra lever. Jag känner mig fortfarande lite utanför, en liten egen sfär där jag går för mig själv och ibland gläntar någon på dörren in till er andra men klivet in är inte så enkelt som det kan verka.
Jag har tappat ett år, mitt vanliga liv har satts på paus, på väntan och det är ibland smärtsamt när jag inser att jag inte kan ta ikapp det jag har missat där ute hos er. Ni som har levt det vanliga livet som rullat vidare framåt samtidigt som mitt har rullat i en annan riktning, lite bakåt eller kanske mest i sidled, bredvid er andra.
Nej, det har inte kommit något bra ur denna resan, bara rädsla och ångest...
Igår såg jag en film på tv där en kvinna hade cancer. Hon var så vacker. Men cancer är bara vackert på film, inte i verkligheten, här i verkligheten kan inget smink dölja den förtvivlan som syns i ögonen på den som är drabbad, det är bara en enda lång jävlighet, nej inget gott kan komma ur denna resan, bara elände och sorg...

Det har varit några känslosamma dagar den senaste veckan, berg och dalbana, där jag trodde jag hittat det jag ville gick jag vilse och blev vilsen ett tag. "Jag ger upp, jag struntar i det, jag bryr mig inte, jag hittar en annan väg att gå", så kändes det i själen och hjärtat gjorde ont, jag blev sårad och ledsen, kände mig övergiven och dumpad. Jag var den som man kan klara sig utan, den som man inte räknar med, den som kan offras. Jag kände att jag orkar inte kämpa för det jag tror på, för det jag så gärna vill. Jag har kämpat en lång kamp mot cancern och har ingen ork över mer än till precis det som behövs men så kommer den där jävlar anamma och knackar på igen. Hen är välkommen, jag ska visst kämpa, jag ska inte ge upp det. Aldrig. Jag har visst hittat rätt, blev bara lite osäker ett tag...och jag är visst någon. Jag är jag och jag duger bra som det är!

 
Foto
från "Framsteg" på FB

5 kommentarer:

  1. Och det är just för att du är just DU som vi älskar dig! Glöm aldrig det. Vi är ju liksom inte perfekta vi andra heller, runt dig. Stor kram!
    Lotta

    SvaraRadera
  2. Jag är glad att du finns i mitt liv och du, du, jag och alla andra är perfekta på våra egna vis!!! Och är vi inte det så spelar det heller ingen roll!

    Tvivel hör väl livet till...

    Bamsekramar Maria & barnen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst duger vi bra, man blir lite osäker ibland bara. Kramar

      Radera
  3. Du är någon! Du är MIN underbara storasyster! Du ska inte offras, dumpas eller vad nu någon tror. Kom ihåg att det är avundsjukan för hur himla bra du är. Älskar dig!

    SvaraRadera