"Det ser fint ut"

Sov gott inatt.
Kunde inte äta frukost imorse.
Cyklade till sjukhuset.

I receptionen sa de att det var problem med överföringen av bilder så de var lite försenade. De som gör en vanlig hälsokontroll sitter i ett väntrum, vi andra i ett annat. Vi som kommer via en remiss från vårdcentral eller annan läkare. Efter ett tag kommer tre sjuksköterskor och berättar om de tekniska problemen, de menar att om vi inte vill vänta kan vi får en ny tid i receptionen eftersom de inte vet hur lång tid det kan ta innan allt fungerar. Aldrig att jag flyttar på mig, den kraft det tar att ta sig hit orkar jag inte hitta igen, jag väntar...och det gör de andra också.

Så blir jag då inkallad. En rar sköterska som frågar om det är första gången sen operationen, som säger att när man blir strålad tar vävnaden stryk så att bröstet inte känns som vanligt, som berättar att det kan ta 1 1/2 år efter avslutad strålning innan det känns som vanligt igen dvs 1 år till för min del. Det känns mindre än jag har tänkt mig att bli hopklämd på ett ömt bröst. Hon tar flera bilder. Jag har känt en liten knuta, stor som en ärta precis vid bh-bandet och hon markerar speciellt där så att hon är säker på att få med det området, maskinen klämmer åt min axel ordentligt, det knakar lite. Sen ska jag sätta mig i väntrummet, röntgenläkaren ska titta på bilderna. Om han ser något som avviker blir det fler bilder och ev. provtagning. För 1 år sen blev det så, först mammografi, sen ultraljud, sen skiktröntgen och sen provtagning. Rädslan över att återigen hamna i cancerträsket är stor. Ångesten griper tag och tårarna lurar. Efter det som känns som en evighet kommer sköterskan och säger att jag kan gå hem, det behövs inga fler bilder, ingen provtagning. Röntgenläkaren skickar svaret till onkologen, jag säger att jag inte kan vänta på något svar, sköterskan ler och säger att det ser fint ut. Tårarna rinner av lättnad, "det ser fint ut", kan knappt tro det, vågar knappt tro det. Jag ska ringa onkologen imorgon så att det blir riktigt bekräftat.
Köpte rosa rosor till mig själv

Åt sen en god lunch med finaste Lotta. Tack för pratstunden :)
Och tack alla som höll tummarna :)                        

Nervös inför imorgon

Nervös inför imorgon.
Mammografi kl. 8.45.
Jag vet att jag inte får något besked då men bara tanken på att gå in på bröstmottagningen, sitta i väntrummet, se maskinen, ställa sig där, usch det var ju liksom inte så bra förra gången.
Just nu känner jag knutor lite överallt, precis som att jag brukar få hemskt ont i tänderna dagarna innan ett tandläkarbesök...
Håll tummarna är ni snälla...det har ju gått förut...

sista sommardagen?

Vilken härlig höstdag vi har haft idag, eller var det den sista sommardagen? Vi åkte till Pildammarna och gick en lång runda och matade fåglarna. Solen värmde skönt och vi satte oss och tog en glass. Kändes nästan som en sommardag ♡
Ikväll körde jag maken till flyget. Han ska jobba i Östersund nästa vecka. :-( nåja han är i alla fall kvar i Sverige!

Finbesök

Finbesök av min yngsta syster och systerson, lite lyxigt att få besök av de små såhär en i taget:) Lillsessan och kusinen lekte, de hoppade studsmatta och byggde koja, många skratt hördes trots ålderskillnaden på 4 1/2 år. Det är roligt med kusiner! Och jag och söstra mi hann prata en hel del.

Ikväll har vi varit på Mobilia och gått en sväng och ätit god asiatisk mat och naturligtvis handlat lördagsgodis:)

Efter två sena nätter på raken (från Göteborg 1.30 i torsdags och hämtning 02.00 av son med tillbehör igår) känner jag mig ganska sliten idag, jag hör redan att sängen kallar så smått...sonen är hemma hos en kompis och har "order" om att vara hemma senast 00.00, hoppas att han kommer då, jag har svårt för att somna ordentligt innan han är hemma igen.
Att släppa barnen är oerhört svårt tycker jag. Jag vet hur många faror som lurar och är orolig för att det ska hända något. Jag blir så lättad varje gång de kommer hem oskadda. Samtidigt som jag är orolig är jag ju glad över att de har kompisar och att de kan ta ansvar och faktiskt håller på att bli vuxna. Mina små tonåringar, all kärlek till er!

...kallelse till 1-årsbesök...

Igår hade ett stort köpcenter här i närheten stort öppningskalas. Jag fyndade en ny vinterjacka till mig och jeans till Lillsessan. De affärer som hade mest rabatter orkade jag inte ens gå in i, det var så mycket folk och sååå långa köer.
Strax efter lunch körde vi till Göteborg för ännu en föreläsning. Det gick bra trots att jag inte varit med på denna förut och egentligen inte varit med och förberett den heller, det har min duktiga kollega gjort. Jag var hemma 01.30....pust, har tagit en välbehövlig tupplur idag.

Mina naglar ser inte så roliga ut. Cytostatikan har gjort dem bruna, flikiga, korta, ojämna mm men idag har jag för första gången varit hos proffs och fixat till dem så nu är de jättefina :) Jag hoppas att mina egna naglar kan växa lite i lugn och ro därunder gelén. Härligt att kunna "gnälla" lite över såna här saker, kommer ihåg att jag längtade efter det när jag var som sjukast. Ska passa på att gnälla lite till över den här förkylningen som är så seg. Sådär, ser ni, alldeles normalgnällig idag!!!

Idag låg den i brevlådan, kallelsen till 1-års besöket hos Onkologen. Jag fick tid den 17/10, nästan precis 1 år efter att jag fick beskedet. Är jag orolig? JA! Samtidigt är det skönt att få reda på hur det står till, hoppas att jag kan slappna av lite mer efter besöket och slipper börja om....

 

"Rosa bandet"

Så har vi då kommit igång ganska bra med våra utbildningar på mitt jobb. Förra veckan i Stockholm och imorgon åker vi till Göteborg. Kul, jobbigt, härligt, svårt ibland, normaliserad vardag skulle jag vilja säga. Blir jag trött? Ja, enormt men det blir roliga skratt av trötthet också, det är bra med skratt, jag skrattar mer numera, det är underbart.
Hemma fungerar det bättre nu med allt. Jag har fortfarande svårt med att göra flera saker samtidigt och allt tar längre tid men ikväll hade jag plötsligt 4 kastruller på spisen, "good old Days", sen att maken fick rycka in för att jag skulle få ihop middagen är en annan historia.
Äldsta dottern trivs bra på sitt jobb, hon jobbar på Bönor & Blad och kan helt plötsligt en massa om olika teer. Jag har bl.a. lärt mig att grönt te kan vara jättegott, bara det är rätt sort:) Dottern kan även en hel del om kaffe och choklad. Kan tänka mig att det blir en del julklappskorgar och kanske presentkorgar därifrån framöver:)
Sonen trivs bra på gymnasiet. Han har fått nya kompisar och gör sina läxor och spelar och sjunger en hel del.
Lillsessan trivs bra i skolan men har varit orolig nu ett par dagar. Det är lite omsättning på fritids och hon mår inte så bra när det blir rörigt. Idag hade den stackarn drabbats av mammalängtan och blivit ledsen men då hade kompisarna tröstat...Nåja, vi får väl avvakta några dagar till innan "Tigermamman" sätter igång.

Snart är september slut och vi kommer in i oktober. Cancermånaden, i dubbel bemärkelse, dels eftersom jag fick mitt besked då och dels eftersom det överallt säljs och pratas om "Rosa bandet". Pengarna som samlas in går inte bara till bröstcancer utan fördelas på fler cancerformer, det behövs mer pengar till forskning, både till bättre mediciner och till forskning på varför cancer uppstår och om det finns några sätt att förebygga. Så skänk gärna en slant till forskningen när du ser en bössa någonstans eller handlar "Rosa produkter"!

Här kan du läsa mer om Rosabandetkampanjen:
 http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/

...två starka män...

Helgen går fort. Det har varit lite småfixande med det som måste göras såhär i början av hösten. Vår fina brunn har fått nytt lock som käre maken har gjutit. Det krävdes två starka män och en kvinnas intelligens innan det var på plats. Grillen behöver en rengöring och trädgårdsmöbler, filtar och kuddar ska tas in.

6 meters djup har respekt med sig

 

Två starka karlar

 

På plats :)

Jag har fått en dunderförkylning men vad är det mina vänner? Ingenting, ingenting...