Skrivandet som var så viktigt när jag var sjuk, som bara var ett måste för att kunna hantera verkligheten, för att orka, för att hålla ihop....det är inte lika viktigt längre. Tänker att jag är på väg tillbaka med rädslan som en naturlig följeslagare, en skugga som jag inte slipper men det går att leva ett bra, lyckligt liv trots att rädslan bor inom mig. Vid minsta lilla så griper den tag i mig och grinar illa och oftast kan jag snabbt förpassa den bakåt, inåt igen. Men inte alltid, då bygger den ett bo och nästlar in sig i min kropp. Jag tror att det är svårt att förstå, om man inte varit här och jag har svårt att förstå de som är mig nära, deras blick när jag somnar i soffan en eftermiddag, eller stapplar fram av stela leder, deras oro och en bit av den svarta ångesten som glimtar förbi. Vi är rädda om varandra.
I det dagliga livet gör sig cancern påmind, nu senast när det ringde en person som ville att jag skulle ändra pensionssparandet till en kapitalförsäkring istället, då ingick en livförsäkring som det inte behövs en hälsoundersökning för att få. Kan jag tacka nej till den? Svårt, risken är större att jag dör av cancer än av ålder, då känns det bra om min familj kan få så mycket som möjligt för att klara sig bra ekonomiskt och 300 000 kr är mycket pengar. Och jag hade ALDRIG fått en livförsäkring, jag är en högriskare. Eller den här tv-serien The Little couple som jag ibland tittar på, hon fick cancer...och jag ser på hennes steg hur trött hon är och mina tårar rinner utan kontroll, den där tröttheten vill jag aldrig uppleva igen, det räcker att jag ser henne för att jag ska känna, innan hon beskriver hur det är så vet jag. Just nu pågår en kampanj där man ska säga NEJ !till cancer. Jag kan bara instämma.
https://www.cancerfonden.se/nyheter/nej-det-ar-inte-omojligt-att-besegra-cancer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar