Tiden är alltför dyrbar

Jag har i många är arbetat inom förskolan, ett kvinnodominerat arbete. Tyvärr kan jag väl säga att det fungerat allra bäst de åren jag hade kollegor som var män. Inget skitsnack, prat bakom ryggen, viskningar, orättvis/rättvisetankar, "får hon ska minsann jag"-tyckande, energi som slösats på vem som diskat kaffemuggen eller inte, avundsjuka och mer fokus på mobilen och diskussioner om privatlivet än på arbetet med barnen...jag är absolut inte "oskyldig" men på något sätt var det lättare när männen var med, de gick liksom inte på något sånt, de hängde inte i och utvecklade vidare, de jag har arbetat med snackade direkt eller så höll de tyst. Det var fantastiska år de där :)
När jag blev sjuk tänkte jag att det fick vara bra med sånt nu. Missförstå mig inte, jag trivdes jättebra och hade en hel del trevliga kvinnliga kollegor som fokuserade på arbetet men man kunde inte alltid känna sig riktigt säker på att det var ärligt och äkta för alla.
När jag nu jobbar som jag gör så hoppades jag slippa allt sånt där men icke sa nicke....funderar på hur mycket av min energi som ska gå åt till tjafs??? Tiden är alltför dyrbar att slösas på sådant. Jag får se hur det utvecklar sig. Och återigen påminns jag om vad jag inte vill jobba med, nu återstår att tänka mer på hur och med vad och på vilket sätt jag vill jobba. Det är ju ett par år till pensionen.....

" Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, 

sen offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. 

Hon är så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. 

Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. 

Hon lever som om hon aldrig ska dö och så dör hon utan att någonsin levt"

Dalai Lama